fredag 23 december 2011

Hjalmar Bergman – Clownen Jac



Bokförlaget Bra Böcker
ISBN: 91-86102-46-X

Att den här boken räknas som en klassiker kände jag väl till men inte mycket mer. Jag hade ingen aning om vad för slags litteratur det egentligen handlade om men tänkte väl mig en komedi på något sätt. Underhållande lättsam läsning kanske, men samtidigt sa ironikern i mig att inte göra det så enkelt för mig. Att det skulle vara en bok men allvarliga undertoner maskerad med ironi slog mig och det är kanske den bästa beskrivningen. För det är onekligen en del allvarsamheter som avhandlas och om jag förstår det hela rätt så var inte Hjalmar Bergman någon speciellt positiv person heller och då gör det ju det hela enklare med dessa uttryck för ironi och sarkasm. Han dog vid 47 års ålder genom att supa ihjäl sig ensam på ett hotellrum…

Boken gavs ut första gången 1930 så det är inte något modernt språk som används. Det gör den en smula svårläst eftersom dagens språkbruk har utvecklats en bit från 30-talet. Dessutom kan man läsa i denna utgåva har originaltextens plurala verbformer överförts till singular form. Detta torde innebära att man trots allt försökt anpassa språket till en modernare form men eftersom utgåvan ändå är från 1982 har den ändå några år på nacken. Och man kan ju heller inte ändra på för mycket och samtidigt behålla ursprungsromanens prosa.

Själva historien är lite ojämn tycker jag. Det berättas förvisso flera olika historier men man får ingen direkt klar blid över vad Bergman egentligen vill ha sagt. Det kanske kräver en del mer erfarenhet av läsaren än vad jag har dragit på mig under det senaste året men jag tycker nog att jag tänkte rätt så metaforiskt under den här genomläsningen.

Själva clownen är kanske en projektering av Bergman själv? Det är en clown som är långt ifrån lycklig men som onekligen har lyckats charma en stor publik. Han är den störste helt enkelt. Men han har sålt sin själ och lider oerhörda kval över att inte kunna vara sann mot sig själv. Samtidigt kanske det är en känga mot den industri – Hollywood, som lade beslag på talangerna och gjorde pengar på dem.

Det känns i alla fall som att det är väldigt ärligt skrivet och emellanåt är det omskrivningar som till viss del kanske påminner om Kafka. Ändlösa resonemang som slutligen löses upp i en poäng. I Kafkas fall kanske själva upplösningen saknas men inte här. Det är som sagt mycket metaforiskt och det är något som tvingar läsaren att tänka på vad han egentligen läser och vad det betyder. Det kanske inte passar alla, och jag tror inte jag skulle rekommendera Clownen Jac till alla heller. Men det är onekligen en klassiker och som sådan tycker jag gott att man kan bilda sig en egen uppfattning av den!