lördag 31 december 2011

John William Polidori - Vampyren



John William Polidori:
Vampyren
Översättning: Carl Samuel Forssman
Redigering och översättning: Hanna Hård
Förlag: Vertigo Förlag
ISBN: 978-91-85000-99-9

Det här är inte en bok man kan gå in i bokhandeln och köpa. Man kan heller inte beställa den via nätet på vanligt sätt. Det enda sättet att få tag i den är helt enkelt att få den som gåva. Detta sker genom att man blir så kallad stormtrupp Vertigo Förlag. Det innebär en sorts prenumeration på deras utgivningar och det är väl ett utmärkt initiativ egentligen. Det andra alternativet är att man blir medarbetare till förlaget men det är kanske lättare sagt än gjort.

Hur som helst så hävdas det här vara den första vampyrromanen. Jag vet inte riktigt vilken definition en roman egentligen har men jag kan tycka att den bör ha lite fler sidor än den här boken har. Vidare påstås den ha haft en enorm inspirationskraft för efterkommande författare och att andra vampyrhistorier inte hade kunnat se ut som de gör om det inte vore för den här berättelsen. Jag är inte tillräckligt litteraturhistoriskt kunnig för att kunna uttala mig om den saken så förordet av Doktor C/M Edenborg är ovärderligt för att kunna tillskansa sig denna kunskap.

Själva boken publicerades för första gången 1819 och den svenska översättningen som den här utgåvan bygger på gjordes 1824. Detta innebär förstås att språkbruket är föråldrat men det är inte så farligt som man skulle kunna tro. För det första har redaktör Hanna Hård moderniserat den gamla översättningen och för det andra finns det gott om fotnoter som förklarar svårtydda ord och uttryck. Det man däremot inte har ändrat på är den omvända ordföljd som löper genom hela boken. Jag är heller inte tillräckligt bevandrad i grammatisk terminologi för att beskriva den i sådana ordalag men inte uttrycker man sig på det viset numera. Det blir lite svårläst för min del men verkligen inte omöjligt.

Som jag nämnde så är förordet ovärderligt om man ska kunna förstå vad som gör boken så unik om man inte är litteraturhistoriker. Vampyren beskrivs nämligen inte som ett monster utan som en aristokrat – Lord Rythven, och detta är något som sedermera blivit normen för vampyrism. Det har blivit något erotiskt laddat och inte en ruttnande varelse som behöver blodet för att överleva. Ska vi jämföra med filmens värld där jag känner mig mer bevandrad, så finns det förstås en skillnad mellan Greve Orlocks uppenbarelse i Nosferatu och senare tolkningar av Greve Dracula. Greve Orlocks fula, för att inte säga vidriga utseende jämfört med den romantiserade Greve Draculas är en mycket talande likhet med den här boken.

Totalt spänner boken över runt sextio sidor inklusive förordet och den tidigare icke översatta delen ”Utdrag ur ett brev från Genève” samt författaren eget företal. Jag tror jag måste läsa den igen…

tisdag 27 december 2011

Deborah Tannen – Det var inte så jag menade



Översättning: Glenn Petersen
Förlag: Wahlström & Widstrand
ISBN: 91-46-15817-0

Det här var en oerhört intressant bok! Mycket mer så är vad jag hade kunnat ana. Jag visste inte riktigt vad det var för en bok när jag införskaffade den men det blev jag snart varse. Vet man inget om samtalsstil men till exempel reagerar för att man blir avbruten stup i kvarten är det här rätt bok. Det förklarar ingående varför man reagerar som man gör i olika sammanhang, att ett samtal är en ständig ström av tolkningar och intentioner, reaktioner på vad som tidigare har sagts och så vidare. Detta är väl egentligen självklarheter men inget man kanske tänker på i första hand.

Det handlar också en hel del om metabudskap, en hel del kanske var fel att påstå för jag upplever det nog som att det tar upp det mesta av boken. Det är inte bara vad som sägs som vägs in i våra tolkningar, det är minst lika intressant hur det sägs. Vidare belyses olikheter mellan olika grupper, inte bara män och kvinnor avhandlas som olika kulturer utan också mera geografiska skillnader är viktiga. Man talar inte på samma sätt i olika länder, städer eller byar. Vad som spelar in är förstås en blandning av arv och miljö men det är egentligen inget boken försöker att förklara. Det intressanta som boken däremot gör är att öppna ögonen på läsaren och låta denne förstå att det faktiskt finns skillnader mellan personer och att allt som tolkas inte är detsamma som intentionen som ansågs.

Och vi har alla våra roller. Att tala på samma sätt med sina närmaste och käraste är inte samma sak som en professionell diskussion i media. Det finns olika ramar för hur saker går till och det är alltid en tolkningsfråga hur det ska vara. På mitt personliga plan fick jag verkliga tips hur man undviker missförstånd, detta utan att det finns några egentligen pekpinnar i boken. Det är helt enkelt en språklig upplysning snarare än en instruktionsbok. Detta är perfekt eftersom det torde vara det bästa sättet att lära sig på, att man får tänka till lite på det som boken tar upp och applicera det på sina egna situationer. Jag anser att om man har läst denna har man kommit ett steg på vägen mot ökad förståelse för andra. Det är något som de flesta människor egentligen behöver, kanske utan att veta om det. Detta är mitt första steg!

Förresten, på tal om metabudskap, hur tänkte man egentligen när man designade bokens omslag? Är det bara jag som får vibbar av en lågstadiebok? Visserligen är det inte en svårläst bok i den bemärkelsen, men inte lämpar den sig för den målgruppen i alla fall!

Ny samarbetspartner: Kalla Kulor Förlag



Sådär, nu har vi varit i kontakt med ett nytt förlag i hopp om att kunna införskaffa ännu mer material att kunna recensera. Den här gången var det den nya biografin om Europe som hägrade och förlaget - Kalla Kulor, var positiva till detta. Vem vet vilken frukt detta kommer att bära framledes? Det kommer i alla fall innebära att det kommer att gå att läsa en kvalitetsrecension av boken här, sannolikt om ett par veckor. Det är i alla fall den estimerade tidsåtgången för ett dylikt projekt.

fredag 23 december 2011

Hjalmar Bergman – Clownen Jac



Bokförlaget Bra Böcker
ISBN: 91-86102-46-X

Att den här boken räknas som en klassiker kände jag väl till men inte mycket mer. Jag hade ingen aning om vad för slags litteratur det egentligen handlade om men tänkte väl mig en komedi på något sätt. Underhållande lättsam läsning kanske, men samtidigt sa ironikern i mig att inte göra det så enkelt för mig. Att det skulle vara en bok men allvarliga undertoner maskerad med ironi slog mig och det är kanske den bästa beskrivningen. För det är onekligen en del allvarsamheter som avhandlas och om jag förstår det hela rätt så var inte Hjalmar Bergman någon speciellt positiv person heller och då gör det ju det hela enklare med dessa uttryck för ironi och sarkasm. Han dog vid 47 års ålder genom att supa ihjäl sig ensam på ett hotellrum…

Boken gavs ut första gången 1930 så det är inte något modernt språk som används. Det gör den en smula svårläst eftersom dagens språkbruk har utvecklats en bit från 30-talet. Dessutom kan man läsa i denna utgåva har originaltextens plurala verbformer överförts till singular form. Detta torde innebära att man trots allt försökt anpassa språket till en modernare form men eftersom utgåvan ändå är från 1982 har den ändå några år på nacken. Och man kan ju heller inte ändra på för mycket och samtidigt behålla ursprungsromanens prosa.

Själva historien är lite ojämn tycker jag. Det berättas förvisso flera olika historier men man får ingen direkt klar blid över vad Bergman egentligen vill ha sagt. Det kanske kräver en del mer erfarenhet av läsaren än vad jag har dragit på mig under det senaste året men jag tycker nog att jag tänkte rätt så metaforiskt under den här genomläsningen.

Själva clownen är kanske en projektering av Bergman själv? Det är en clown som är långt ifrån lycklig men som onekligen har lyckats charma en stor publik. Han är den störste helt enkelt. Men han har sålt sin själ och lider oerhörda kval över att inte kunna vara sann mot sig själv. Samtidigt kanske det är en känga mot den industri – Hollywood, som lade beslag på talangerna och gjorde pengar på dem.

Det känns i alla fall som att det är väldigt ärligt skrivet och emellanåt är det omskrivningar som till viss del kanske påminner om Kafka. Ändlösa resonemang som slutligen löses upp i en poäng. I Kafkas fall kanske själva upplösningen saknas men inte här. Det är som sagt mycket metaforiskt och det är något som tvingar läsaren att tänka på vad han egentligen läser och vad det betyder. Det kanske inte passar alla, och jag tror inte jag skulle rekommendera Clownen Jac till alla heller. Men det är onekligen en klassiker och som sådan tycker jag gott att man kan bilda sig en egen uppfattning av den!

torsdag 22 december 2011

Kee Marcello – Rockstjärnan Gud Glömde



Utgiven av: Forum Bokförlag
ISBN: 978-91-37-13723-0


Efter att med stort intresse läst både om Nikki Sixx och Lemmy Kilmisters karriärer och drogmissbruk var jag oerhört spänd på denna! Jag hade tidigare hört att det vara något band som en gång hade uttalat sig om vilka som betett sig svinigast på en turné och svaret hade inte låtit vänta på sig – Europe!

Men om man tror att Kee Marcellos karriär började med Europe så tror man fel! Det dröjer åtskilliga kapitel innan vi kommer så långt men visst är det en betydande del av boken och en mycket intressant historia också. Man ska självklart komma ihåg att detta handlar om en mans version av händelserna och att man inte ska döma någon utan att låta dem få framföra sin version, men visst kan man utläsa en och annan schism, framförallt med Joey Tempest verkar det som.

Men Kee har också en hel del att säga om managers, skatteverket och skivbolagsdirektörer. Han skräder inte orden och han nekar verkligen inte heller till sitt osunda leverne. Det är mycket målande beskrivet och mycket intressant läsning. Inga detaljer verkar ha utelämnats och det finns gott om namn omnämnda här och där. Det är kanske det mest intressanta egentligen, inte hur Kee Marcello – eller Kjell Löfbom som han egentligen heter, har levt sitt liv, utan de historier han har att berätta om andra musiker han har träffat på under sin karriär.

Mycket av texten går naturligtvis ut på att beskriva drogmissbruket och det är faktiskt lite imponerade vilken ärlighet man känner i den. Det är riktigt roligt uttryckt många gånger men jag misstänker att medförfattaren Stefan Johansson har en del med det att göra. Hur som helst är det verkligen intressant och spännande att läsa och den är faktiskt ganska svår att lägga ifrån sig. Speciellt i de partierna där man får reda på sådant som man inte visste se tidigare. Det är förstås en hel del längs vägen men det är ju mycket som man inte har en personlig relation till också. Men att det var Alexander Bard som på Marcellos initiativ fixade till Joey Tempests text till Swedish Metal Aid och att Kee Marcello och Peo Tyhrén (Noice) som producerade Bards första skiva – Barbie. En ganska oväntad kombination kan man tycka.

Men det är inte bara droger och musik! När man börjar nalkas slutet känner man att ljuset är på väg att närma sig och på de sista sidorna knyts allt samman. Då får man själva meningen med det hela. Fram till dess har det egentligen bara varit en biografi som vilken som helst. Men när kärleken kommer in i bilden börjar Kee för första gången att känna…

onsdag 21 december 2011

Nikki Sixx – The Heroin Diaries



Översättning: Erik Thompson
Utgiven av: Pocketförlaget
ISBN: 978-91-86067-70-0

Mitt första möte med den här historien var för något år sedan när jag införskaffade skivan med samma namn. Jag fattade väl inte då att det även rörde sig om en nedskriven version men var hur nöjd som helst med musiken! Självklart upptäckte jag snabbt att det som låg till grund för soundtracket (jo, det är faktiskt ett soundtrack, fast till en bok), var en dagbok som Nikki Sixx hade skrivit under ett år mellan jularna 86-87. Redan i förordet konstaterades samma sak som jag hade gjort i min recension av skivan – om så bara en enda person låter bli drogerna efter boken, så har det varit värt det! Det är väl en god inställning, men jag tror nog att det ligger en och annan $$ bakom också!

Hur som helst känner man igen sig från skivan och om man skulle börja med boken och införskaffa skivan sen skulle man också känna igen sig. Skillnaden är väl att boken beskriver mera utförligt medan skivan tar upp de mest centrala bitarna. Det är en deprimerande historia egentligen, men fantastiskt intressant. Berättelsen börjar med att Nikki Sixx blir slängt i en container i tron att han är död och sedan går det bara utför. Jag tänkte, det där är ett försäljningstrick, men faktum är att det verkligen går utför. Att Mötley Crüe var hårdrockens bad boys var väl ingen nyhet direkt men att det gick så här vilt till hade jag ingen aning om. Och då ska man komma ihåg att Nikki Sixx var sju resor värre än alla de andra.

Orden känns väldigt trovärdiga även om en del av dem säkert är efterkonstruktioner, det vill säga att man fixat till språket en smula. Visserligen är det aningen osammanhängande ibland i alla fall, men det känns nästa lite overkligt klokt ibland för att komma från en så pass nerknarkad person som Nikki Sixx.

Boken är förstås skriven som en dagbok och baserad på de ursprungliga dagboksanteckningarna. Jag gillar upplägget skarpt och jag gillar de kommentarer som lagts till i nutid av både Nikki Sixx själv, de andra medlemmarna i Mötley Crüe, samt managers, flickvänner och skivbolagsnissar etc. Återkommande konstateranden är att tjejer = trubbel och ett ifrågasättande om varför han fortfarande lever (med tanke på det vilda droglivet). Det finns en grym ångest som går lite i vågor men jag blir faktiskt lite chockerad över att man kan vara så pass långt under isen och ändå turnera med ett av världens då största hårdrocksband.

Det är inte en vänlig självbetraktelse, den är extremt utelämnande och verkligen inte förskönad på något sätt! Nikki Sixx konstaterar gång på gång vilket svin har verkligen är och att han inte riktigt vet varför han är elak mot folk på det sättet som han är. Men bakom alltihop finns det kanske en anledning! Hans uppväxt som verkligen inte varit en dans på rosor. Det är ett tragiskt och gripande levnadsporträtt som jag verkligen rekommenderar!

tisdag 20 december 2011

Fred Vargas - Mannen som vände insidan utåt



Översättning: Einar Heckscher
Utgiven av: Wahlström & Widstrand
ISBN: 978-91-46-21504-2

Jag blev allt lite konfunderad när jag upptäckte att författaren Fred Vargas var en kvinna. Fred låter inte så kvinnligt i vårt land men eftersom hon är fransyska kommer kanske saken i ett annat läge? Hon heter så i alla fall…

Anledningarna till att jag införskaffade boken var i huvudsak två. Dels så hittade jag den i en låda med rea-böcker och den kostade mig således inte mer än en tjuga, ett överkomligt pris för en chansning! Den andra anledningen hade mer med själva boken att göra, dess handling och omslagsbild. Tänk vad mycket en omslagsbild kan gör för att sälja produkten hos köparen. Handlingen berörde på baksidan en varulv och så var mitt intresse väckt! När man dessutom på framsidan kunde läsa att något uttalat sig om att det var en thriller där man inte kunde gissa slutet var saken klar.

Och visst hade man inte alla detaljer klara för sig när boken började lösa upp mordmysteriet, men som en total överraskning kom ingalunda upplösningen. Utan att vara helt säker var det onekligen en av de starkaste teorierna under läsningen som visade sig stämma. Nåja, det kan ju vara bra ändå om det bara är intressant skrivet. Jag kan väl inte klaga egentligen men lite långtråkigt var det allt emellanåt. Jag tycker det ägnas lite för mycket tid åt karaktärsbeskrivningar och lite för lite åt att driva handlingen framåt. Det blir lite segt emellanåt.

Men kapitlen är korta och ibland riktigt rejält korta och det är lätt att hitta ställen att pausa sin läsning på. Jag kände att jag ofta behövde dessa då jag inte orkade läsa så mycket i taget. Ibland kändes det lite väl löjligt kort med bara två eller tre sidor men det funkar.

På det hela taget var jag alltså inte så där rysligt nöjd med boken. Språkbruket tilltalade mig inte men det är ju svårt att veta om det beror på författarinnan eller om översättaren slarvat med sin uppgift. Jag ser det som en seger att jag till slut lyckades komma igenom hela boken även om jag inser att ett sådant uttalande ger en onödigt och orättvis negativ klang.

måndag 19 december 2011

Fredrik Lindström – Världens dåligaste språk



Utgiven av: Månpocket
ISBN: 91-7643-782-5

För det första måste jag påpeka att jag har den djupaste respekt för Fredrik Lindström. Han är en av dessa språkliga fantomer som alltid varit min förebild. Han har nämligen så god hand med språket att vem som helst skulle bli avundsjuk, en framtida plats bland De Aderton kanske man kan spekulera i? Min uppfattning om språkkunniga är att de gärna vill att allting ska vara korrekt och inte avvika från mönstret, grammatik framför allt skulle man kanske kunna säga. Men se där tog jag fel. Och vad som är rätt och fel är egentligen bokens innersta kontenta. Det ägnas ganska mycket tid att filosofera om vad som egentligen är språkliga fel – och inte är det många om man delar Fredrik Lindströms filosofi.

Men det är logiskt. Han påstår nämligen att man inte kan säga att ett ord inte finns, för är det uttalat en gång så finns det bevisligen! Om det sen accepteras av massan och används i framtiden är en helt annan sak. Vidare hävdar han också att det är ur okunskapen som språket utvecklas. Den som inte känner till existerande språkbruk tvingas vara konstruktiv om han/hon ska kunna bli förstådd. Och att bli förstådd är det som driver människan till att nyttja språket från första början. Blir man inte förstådd finns det liksom ingen mening att använda det. Valet står alltså mellan att inte kunna kommunicera eller att göra det bästa av situationen och språket får en möjlighet att evolvera. Se där, nu använde jag ett ord som inte är så där särdeles vanligt i alla fall.

Själva titeln väcker förstås intresse, vilket förmodligen är en genomtänkt idé. Men enligt boken är det verkligen inte fel att böja dålig till dåligare och dåligast. Det är rent av grammatiskt korrekt enligt författaren. Men vi får lära oss att det är fel och på den vägen är det. Sämre och sämst heter det ju, men vilken grundform har det ordet? Är man det minsta språkintresserad gör man bäst i att införskaffa den här boken snarast.

Redan efter förordet är man totalt näpsad som ordpolis och man inser det futila i en sådan inställning. Det var ett hårt personligt slag för min del och det kommer förmodligen inte att gå att bara sluta upp med det och eftersom jag även driver en blogg med det syftet finner jag alldeles för mycket nöje i det för att bara ge upp denna underhållande syssla. Men det finns absolut tankar som har väckts i och med denna bok som jag kommer att ta i beaktande fortsättningsvis.

Den väcker också viljan att vilja förkovra mig ytterligare, skaffa mig ett större ordförråd och se till att äntligen lära mig de grammastiska regler som det skrivna språket föreskriver. Men liksom som Fredrik Lindström konstaterar är sådana regler egentligen bara en ögonblicksbild över hur det ser ut ju nu. Språket är i ständig rörelse och i synnerhet talspråket. Det är nämligen det som skriftspråket bygget på och som följer helt andra regler än sin produkt. Jag ser det här som ett verk som är klart användbart ur en filosofisk synvinkel. Det dikteras inga direkta regler för någonting men väcker tankar och en lust att införskaffa mera kunskaper om det skrivna språket. Att få ner sina tankar på papper med hjälp av bokstäver är bland det underbaraste som finns.

Den här boken är klart inspirerade!

Markis De Sade – Juliette Del 5&6




Översättning: Hans Johansson
Utgiven av: Vertigo Förlag
ISBN: 978-90-85000-88-3

Det här är på många en annorlunda recension att skriva, först och främst är det den sista, eller de två sista delarna i en svit om sex i en berättelse där jag inte läst början. Visserligen finns det en kort resumé i början av den här boken som man kan begagna sig av och skapa sig en lätt överskådande inblick i vad som redan har hänt, men det känns som man i slutet av själva berättelsen inte riktigt fått det man behöver för att få helhetens förståelse. Nu är det här förvisso en avslutning som gör att jag helt klart kommer att skaffa mig en uppfattning av de första delarna också, så det är trots allt en övergående problem! Åtminstone för min personliga räkning, den här recensionen påverkas förstås inte.

För det andra är det en ganska tuff bok! Till det yttre är det är oerhört perverterad historia som de flesta människor säkerligen ryggar tillbaka för. Den är oerhört stark och fokuserar på brutala sexuella preferenser där förstås sadismen står i centrum. Språkmässigt är det inte återhållsamt med de fula orden, det är både könsord och tydliga beskrivningar av sexuella interaktioner. Det inte är helt enkelt att se bortom detta och de långa utläggningarna om sexorgierna för att komma underfund med filosofierna som presenteras i samband med allt det våldsamma och sexuella. Det är förstås upp till var och en att formulera sina egna tankar om dessa filosofier och jag ska inte gå in på mina egna funderingar på djupet. Dock måste jag påstå att De Sade säger emot sig själv lite grand när han i sin historia menar att personerna i berättelsen inte känner något för de normer som gäller i samhället eller inför Gud. I nästa stund så blir orgasmerna starkare ju starkare själva brottet är. Tortyr av nära och kära är således mera tillfredställelse än av fullständiga främlingar. Således bör personerna ha känslor inför reglerna.

Det är därför en hel del incest i boken och att plåga sina egna barn är den största njutningen av alla. Ingen nåd kan ges och förräderi av de allra närmaste väcker den ultimata lusten. Självklart finns det alla tänkbara böjelser att välja på om man är på det humöret. Och det handlar ingalunda enbart om att åsamka andra skada, böjelser som innebär att man själv piskas till blodvite eller tvingas konsumera andras avföring är inte ovanliga. Det finns en fantastisk fantasi bakom de beskrivna orgierna men jag tvivlar på att flera av dem är praktiskt genomförbara – även om man skulle ha åtkomst till total avskildhet och ekonomiskt oberoende att införskaffa all rekvisita för ändamålet. Men i skriven form funkar det och det är oerhört intressant att ta del av hur Markisen ska chocka oss denna gång.

Det finns ingen kapitelindelning i boken, varken i del fem eller sex. Från början trodde jag detta skulle bli ett problem, eftersom jag finner det lämpligt att hitta just dessa naturliga avbrott för paus i läsandet. Men jag vill verkligen inte sluta läsa även om jag av olika anledningar måste det. Det är spännande och intressant precis hela tiden och det finns knappt heller några naturliga avslut på scenerna innan nästa tar vid. Hade jag kunnat skulle jag verkligen vilja avverka de här två delarna i följd utan uppehåll. För en gammal litteraturmotståndare som jag är det är ett oerhört högt betyg!

Slutligen tänkte jag göra ett jämförande med den enda bok av Markis De Sade som jag hittills har läst förutom den här. Den bok som kanske flest människor känner till, åtminstone i mina kretsar, – De120 Dagarna i Sodom! Det är en mycket stark bok med oerhört våldsamma handlingar men jag vill nog påstå att den här är ett steg vassare ändå! Det är mer realistiskt berättat och tränger djupare in under skinnet än De120 Dagarna i Sodom men det står förstås helt klart att båda böckerna är oerhört starka skildringar som inte är ämnade för vem som helst!

söndag 18 december 2011

Magnus Ljung – Svordomsboken



Utgiven av: Norstedts Akademiska Förlag
ISBN: 978-91-7227-539-3


Den är kanske en överdrift att kalla den här boken för en akademisk avhandling även om den är utgiven av Norstedts Akademiska Förlag, eller så är det precis det den är? Hur som helst är det en mycket intressant bok ur ett språkligt perspektiv. Att man kan dela upp svordomar i olika kategorier var väl i och för sig inget nytt för mig och boken tar upp detta ganska grundläggande. Den jämför också olika språk och konstaterar ytterligare en sak som jag redan visste egentligen – att de svenska svordomarna framförallt består i åkallande av Djävulen. Fan, Helvete, Jävlar.

När författaren jämför med andra språk, och jag har för mig att boken omfattar runt tjugofem olika språk, märker man att de allra flesta av den har betydligt mera vulgära ord i sina svordomsvokabulärer. Könsord och ord för sexuellt umgänge. I många kulturer uppmanas personer att ha sex med sina mammor eller systrar som förolämpningar. Dessutom informeras det att den förolämpande personen har sex med dessa familjemedlemmar. ”Jag knullar din mamma/syster.”

Det står också klart efter att ha tagit del av de undersökningar som boken beskriver att det svenska språket är på väg att internationaliseras och att förolämpningar/påståenden av detta slag blir allt vanligare i Sverige. Att förolämpa någons mamma är ju ett sätt att förolämpa dennes avkomma. ”din mamma är en hora” betyder ju att personen det sägs till faktiskt är en ”horunge”.

Ska man se det ur ett språkligt perspektiv tycker jag att det var mycket underhållande läsning överlag. Kanske kan det vara lite svårt att hålla reda på de olika språken emellanåt. Som läsare tvingas man minnas vissa fraser på språk man inte behärskar, franska, tyska, italienska, grekiska etc. etc. Och det som var mest underhållande var att inse hur innovativa en del språk kan vara när det gäller formuleringar av svordomar och förolämpningar. Arabiska och ryska är helst klar mina favoriter i detta avseende. En kul bok och som eventuellt kan ge någon form av bildning också!

lördag 17 december 2011

HP Lovecraft – Skräcknoveller




Översättning: Sam J Lundwall M.fl.
Utgiven av: Vertigo Förlag
ISBN: 9789185000906


Liksom förordsskribenten, tillika förläggaren Carl-Michael Edenborg så var min första kontakt med Lovecraft, en novellsamling i unga år. Jag hade förstås inga som helst minnen av några noveller när jag började läsa den här samlingen. Dock har jag den senaste trettio åren eller så hävdat att en mina största språkliga förebilder varit just HP Lovecraft! Hans sätt att beskriva utan att beskriva har gjort stora intryck på mig. Oändliga utläggningar om vad saker och ting inte är, det var i alla fall det jag hade för mig inför den här samlingen.

Efter att jag nu har läst igenom den kan jag konstatera att jag endast delvis minns korrekt. Det är onekligen beskrivningar utan att beskriva men det är också något mer än så! Lovecraft har en fallenhet för att beskriva konsekvenserna av personernas kontakt med det obeskrivbara på ett mycket närgående sätt. Det är ett fantastiskt effektivt sätt att komma in under skinnet på läsaren. Dessutom är det nattsvarta historier helt utan hopp som avhandlas. Det är mycket monster och mytologiska varelser och Lovecraft har kanske blivit mest känd för Cthulhu-mytologin – och så Necronomicon förstås. Den fruktansvärda bok som Lovecraft i den ena novellen efter den andra hävdar skrevs av den galna araben Abdul Alhazred. Faktiskt så framgångsrikt att det än idag finns människor som tror att boken finns på riktigt!

Det verkar som om Lovecraft hyst en stor beundran för Edgar Allan Poe, som omnämns vid ett flertal tillfällen, och i kultfilmskretsar, som jag själv anser mig tillhöra, är det dessa båda författare som står högst i kurs. Det är deras verk som är de filmatiseringar med högst status. Stephen King säger kanske någon – eller Koontz, men de har en helt annan publik!

Jag vill påstå att Skräckens Hus är en oerhört stark novell och en av samlingens bästa tillsammans med Cthulhu. Inte helt otippat kanske och det innebär verkligen inte att resterande 35 noveller är mindre lysande på något sätt. Kanske är det väl förlåtande att kalla samtliga noveller för skräck även om det förstås handlar om oerhört mörka ämnen. Några av de kortaste, som endast är ett par sidor långa är oerhört poetisk prosa som har sin egen belöning för läsaren under själva berättelsen. Så är det förresten men de flesta, det är språkmässigt briljant och en fröjd att läsa. Vad historierna handlar om är egentligen sekundärt!

Betänker man detta får man vara tacksam för att det går över 600 sidor mellan pärmarna, men vill liksom inte att det ska ta slut. Efter varje novell hoppas man att det ska finnas en till, och oftast gör det ju det också. Men alla 600 sidorna är inte noveller, det är också något som rubricerats som eftertexter där man får lite fakta serverat, när historien skrevs och lite annat smått och gott, hur mycket Lovecraft ursprungligen fick betalt och lite annan nördkunskap som kan vara ganska intressant!

Avslutningsvis har man lagt ner mycken möda på att sammanställa alla tidigare utgivna böcker av Lovecraft på svenska. Det är en mycket gedigen lista som förstås torde vara oumbärlig för en samlare. Vi andra, som inte har den sortens intresse, nöjer oss gladeligen med alla de 37 novellerna i denna mycket omfattande och lyxiga bok!

Lemmy Kilmister – White Line Fever



Översättning: Paul Soares
Utgiven av: Pocketförlaget
ISBN: 978-91-86067-58-8


Jag hade fått för mig att det här skulle vara en ganska torr berättelse om Motörheads karriär. Lite kuriosa kring plattorna och turnéerna. Kanske också lite erkännanden vad gäller droger och annat som hör ett vilt rock and roll liv till. Motörhead tillhör ju trots allt de allra stökigaste banden i världen. Men boken bjuder på mer än så! För det första så börjar den långt innan Motörhead bildas 1975 och man får ta del av Lemmys tidigare liv. Han framstår som en mycket ärlig person och har en hel del att säga om branschen, en hel del som inte är särskilt bekväma sanningar också!

Förresten så avslöjas att smeknamnet Lemmy inte alls har det ursprunget som jag hade hört tidigare, nämligen att Ian, som Lemmy egentligen heter, skulle ha gått runt och frågat om folk kunde låna honom fem pund [lemmy a fiver]. Istället är det något Walesiskt som jag inte riktigt blev klok på. Hur som helst är det et smeknamn som han sedan har levt med, använt och blivit känd för.

Jag tycker dock inte att boken är vidare välskriven. Visserligen är det väl meningen att den ska vara skriven med Lemmys språk, men den har lite för talspråksaktig text för min smak. Nu menar jag inte att den skulle vara skriven som talspråk, det vore sannerligen ohyggligt, men åtskilliga gånger konstaterar Lemmy att han avviker från ämnet och han talar också till läsaren. Jag gillar inte riktigt greppet och jag gillar definitivt inte att man stavar namn etc. fel. Jag vet inte hur mycket man ska lasta Lemmy för eftersom han, för det första haft hjälp att skriva boken och, för det andra är den sedan översatt till svenska. Det kan mycket väl vara översättarens ”fel” att den är lite torftig rent språkmässigt och att den innehåller en hel del upprepningar. Men historien han har att berätta är intressant och om man är det minsta intresserad av Motörhead bör man definitivt läsa den här boken.

Orden skräds inte och Lemmy skäms verkligen inte för de droger han har stoppat i sig genom åren. Han tycks heller inte ångra något av sitt vilda liv och känns som en person som verkligen ställer upp till hundra procent om man väl har blivit vän med honom. Han har helt klart många sunda åsikter men också en del excentriska sådana som man mest skakar på huvudet åt. Men han är Lemmy och han har rätt till vilka åsikter som helst hur excentriska de än må vara.

Och trots att det är drogmissbruk inblandat känns Lemmy hela tiden positiv och skulle man drista sig till att jämföra den här historien med Nikki Sixxs The Heroin Diaries skulle skillnaderna vara enorm. Lemmy verkar hela tiden ha haft koll på sin drogkonsumtion till skillnad från Nikki Sixx. Trots detta berättas det om hur Lemmy en gång beslutat sig för att byta blod och rena kroppen från gifter. Läkarna hade talat om för honom att han skulle dö då, hans organ skulle inte klara sig utan gifterna eller något sådant. Det är definitivt en historia om sex, droger och rock and roll!

Franz Kafka – Slottet



Översättning: Tage Aurell
Utgiven av: Wahlström & Widstrand
ISBN: 91-46-21051-2

Efter att ha tagit mig igenom Kafkas Processen för ett tag sedan hade jag verkligen mersmak och ville plöja igenom allt som fanns att uppnå. Jag blev rekommenderad just den här boken och efter att ha bläddrat lite i den i bokaffären fattade jag att jag var tvungen att läsa den!

Stilmässigt är det ingen större skillnad från Processen, en fullständigt absurd historia uppmålas och det är ganska långa och komplicerade utläggningar om egentligen ingenting. Det är precis det jag gillar och precis det som jag gillade med Processen. Och mycket riktigt, det tog inte särskilt långt tid förrän jag var helt fast i historien och dess malande. Liksom i Processen så har man inte mer koll på vad det går ut på än bokens huvudperson. Det tycks handla om ett byråkratiskt system av något slag och det är väl i detta humorn ligger, åtminstone för mig.

Men även om första halvan av boken är riktigt trollbindande tröttnar man sedan och det blir nästan för vagt och för komplicerade vändningar. Det är svårt att hänga med emellanåt och det krävs verkligen att man har huvudet med sig när man läser. Lite ojämnt är det förstås och vissa partier är hur bra som helst. Och själva poängen ligger i historien medan den pågår, när den väl är slut har man inte blivit klokare. Upplevelsen ligger således i ordens utformning och meningarnas konstruktioner snarare än i vad som händer längs vägen. Slutet är verkligen antiklimax men det gör kanske inte så mycket. Det har varit en hisnande färd och det är kanske det som är viktigast i den här typen av litteratur.

Jag har ingen aning om den här skrevs före eller efter Processen, och jag vet inte om det egentligen har någon betydelse heller. Huvudopersonen benämns ”K.” även här och man kan väl helt enkelt se det som ett annat äventyr än det han råkade ut för i Processen. Han har visserligen inte samma yrke och inget annat gemensamt mer än namnet heller, men det finns samma typ av hopplösa situation som det egentligen inte går att få någon rätsida på hur man än vänder och vrider sig.

Tydligen är Slottet, liksom Processen en del av en trilogi – Ensamhetens Trilogi, och det känns ganska logiskt. Den tredje delen ska vara Amerika men det har jag inte hittat ännu. Det får bli mitt nästa projekt av Kafka, sen vet jag inte om jag är sugen på något mer just nu, vi får se vad som händer och om/när andan faller på.

fredag 16 december 2011

Christoffer Kohlberg – Råttattack



Utgiven av: Oddbooks
ISBN: 979-91-86713-01-0


Jag vet att lite av själva tanken bakom Ond Bråd Död serien från Oddbooks har varit att efterlikna gamla klassiska skräpiga kioskdeckare och genast när man får den här i sin hand är det just den känslan som infinner sig. Det är lite som en tabloidpocket med sitt påstående om ”fasansfull chockläsning”, en text om pryder båda framsidan och baksidan. Själva titeln och omslagsbilden gör inte fördomarna mindre om att det här ska vara en riktigt ”B” bok.

Men faktum är att det är ganska välskrivet. Jag gillar hur de olika personerna vävs samman då kapitlen, åtminstone i början, tycks fokusera på en av dem i taget. I slutet av varje kapitel, det känns åtminstone så upprepande ibland får vi följa den stora ledarråttan och dess tankar. För det är väl självklart att det handlar om djurskräck – eller hur?

Men så självklart är det inte ska det visa sig. Det finns mer än bara människoätande råttor som springer mellan sidorna. Det finns mer är olika omskrivningar för brutal och våldsam död när råttorna sätter sina jättelika tänder i sina offer. Det finns också karaktärsutveckling och några av karaktärerna är faktiskt riktigt intressanta. Det finns visserligen några som man genast glömmer bort också och som inte känns som något annat är utfyllnad, men några av de viktigaste scenerna handlar helt klart om intressanta personligheter. Eller så är det åtminstone skrivet på ett sätt som berör mig emotionellt.

Något som stör mig en smula är ett irriterande faktafel, råttor kräks inte. Kan inte kräkas alls faktiskt, det är åtminstone den information jag alltid har fått. Kniper det får jag väl konsultera någon expert på området för att verifiera, men egentligen är det inte så viktigt. Det är bara irriterande att man gjort en sådan miss. Och vad det anbelangar så är det heller inte en renodlad djurskräckberättelse heller. Den bästa delen av berättelsen går ut på någon helt annan sorts ond bråd död. Något mycket värre än råttor, en psykopatisk lustmördare. Beskrivningen av detta är oerhört bra och får det nästan lite att krypa längs ryggraden. Det dröjer innan man kommer dit men det är det värt. Lägg märke till att bokens tidigare berättelse behövs för att kunna tillgodogöra sig den om mördaren.

Under tiden jag läste den här boken fick jag frågan om den läste sig själv. Jag kunde inte riktigt svara på frågan men så är i efterhand kan jag konstatera att när det är som mest spännande, framåt slutet, så läser den sig själv! Den är lite ojämn längs vägen och vissa passager är ganska ointressanta. Det finns lite kommentarer om än det ena än det andra som bara tycks finnas med för att författaren vill göra en poäng av att nämna vilken den mest överskattade filmen som finns är till exempel.

Och på tal om författaren, så har jag fått veta att bakom Christoffer Kohlberg så döljer sig ingen mindre än Fred Andersson själv. Hade jag inte fått reda på det så hade jag inte kunnat klura ut det måste jag erkänna. Språkbruket i den här skiljer sig ganska mycket från Bögskräck som jag läste och recenserade för ett tag sedan. Det är mycket längre meningar med mer komplicerade meningsbyggnationer. Inte för att det är särskilt komplicerat ändå, men lite mer i alla fall.

Hur som helst så fick jag mig några dagars underhållande läsning och jag ser helt klar fram emot vad Oddbooks kan släppa ifrån sig nästa gång. Jag fick inget svar om vad nästa bok blir men om en eller ett par månader lär vi få veta ändå och den som väntar på något gott…

Franz Kafka – Processen




Översättning: Karl Vennberg
Utgiven av: Bonnierpocket
ISBN: 978-91-7429-149-0

Jaha, då har man läst ut den här boken och ska börja formulera någon form av tankar kring den. Kanske inte det lättaste eftersom det är lite svårt att greppa vad boken egentligen handlar om, i den mån som det finns någon handling att tala om. Som förordet påpekar så är historien som berättas hur öppen för tolkningar som helst och jag tror inte två personer drar samma slutsatser av det som skrivs. Samma förord poängterar också att texten är metaforisk utan att innehålla några metaforer, det låter märkligt men jag håller faktiskt med!

Ytligt sett handlar det alltså om en man som blir arresterad. Varken han eller vi – läsarna, får veta vad hans brott är och det som sedan beskrivs är någon form av byråkratisk process som är hur invecklad som helst. Vissa stycken och kapitel är fulständigt briljant formulerade medan andra är lite tråkiga faktiskt. Som helhet har jag dock inget att klaga på men jag måste nog säga att den slutade lite abrupt.

Jag gillar greppet att huvudpersonen omnämns som K. Det ger en anonym känsla och man får intrycket av att denna person kan vara precis vem som helst. Det skapar en emfas om den enskilda medborgaren mot systemet, åtminstone är det min tolkning. Men jag kan å andra sida tolka handlingen på olika sätt beroende på var i boken jag läser någonstans. Ibland känns det som myndighetsbyråkrati för att vid andra tillfällen verka vara religiöst på något sätt för att i nästa skede verka handla om döden eller om ångesten inför ett svårt val. En personlig process helt enkelt och en bok som jag varmt rekommenderar!

Det är ett skolexempel på att det är mindre viktigt vad det egentligen handlar om, det är hur det handlar om det som är det intressanta! Språkbruket och resonemangen, framförallt när de framförs som ganska korta dialoger, är allt som oftast fullständigt fabulösa! Ge mig mer Kafka!

torsdag 15 december 2011

KG Johansson – Chimärerna



Utgiven av: Oddbooks
ISBN: 978-91-86713-05-8


Det tog ett tag innan jag kopplade vem KG Johansson var, Sveriges första professor i rockmusik, och att jag faktiskt hade ett par publikationer av honom i mina hyllor sedan tidigare. Det här är dock första gången det handlar om någon form av skönlitterärt verk, då de andra är rena instruktionsböcker för gitarrspelande!

Här handlar det istället om en roman i science fiction genren får man väl säga. Jag tycker det är svårt att kategoribestämma sådant när det gäller litteratur. Det handlar onekligen om övernaturliga fenomen eller liknande. Men samtidigt är bokens titel helt klockrent, Chimärerna, för det är precis det som det handlar om – hjärnspöken!

Boken är uppdelad i tre delar, eller till och med fyra om man ska vara lite extra noga. Det är förstås en tolkningsfråga om man väljer att kalla bokens epilog för en alldeles egen del, men jag tycker nog att man kan göra det. Den hänger visserligen ihop med den tredje på ett intimt sätt men utspelar sig lite senare.

Jag gillar det här upplägget med olika delar som utspelar sig i olika tidsepoker, första delen tar sin början under första halvan av sextiotalet och använder historiska händelser som bas. Författaren har på ett mycket skickligt sätt vävt in verkliga händelser med hur saker kunde ha gått. Är man inte på sin vakt eller kan sin historia kan man mycket väl tro att mycket mer är sant än vad som verkligen är sant!

Hur som helst tar vår historia sin början här. Det är skrivet på ett ganska konventionellt sätt. En historia där huvudpersonen konfronteras med chimärerna och där de senare delarna också har sin grund. Efterföljande delar skulle inte kunna fungera utan delen före så att säga. För även om det ytligt sett tycks vara en helt ny berättelse när man i andra delen hoppat fram till åttiotalet och KG Johansson berättar genom att visa oss en dagbok finns det referenser mellan historierna som ger en helhet. De är kanske inte alltid helt lätta att upptäcka och man får fundera själv en hel del på vem som är vem och hur det hänger ihop.

Dessa två delar tar upp ungefär halva boken. Den sista (eller nästsista) delen är således den överlägsen längsta. Den är också svårast att knyta ihop med de två första och man får kanske mera tänka sig ett sammanhang sammanhållet med tema än med exakt handling. Språkbruket fortsätter vara lysande och, åtminstone framåt slutet, så fragmenterat att det ger illusionen av ett mycket förvirrat och förvridet sinne.

I denna tredje del är också olika filosofier markant förekommande. Jag vill inte påstå att jag är särskilt påläst när det gäller sådana, åtminstone inte när det gäller att identifiera dem med namn, men att det skulle existera flera olika parallella universum eller multiversum som det heter i boken känner jag till att jag har hört en del om. Det verkar också vara en hel del nihilism, även om just den termen aldrig används och en del egocentriska tankar också. Att det bara är jaget som finns, inget annat.

Den är från början lite seg att komma igång med och även om jag verkligen gillar denna tredelade berättelsen så innebär det också att man måste börja om tre gånger, man har tre berättelser som måste sätta sig med några sidor innan de blir riktigt intressanta. Alla har dock det gemensamt att man är tvungen att bläddra några sidor till när man väl har börjat!

Eric Schüldt och Jonas Andersson - Framtiden



ISBN: 978-9-197784-91-7

Av: LindaWahlund

Eric Schüldts och Jonas Andersson tar med läsaren på en resa från Egyptens pyramider genom historien fram till Gutenbergs dagar. Den historiska resan är fascinerande i sin detaljrikedom och skapar en tidslinje från Cheopspyramidens tillkomst till nutid.

Detta är en bok med ambitioner, en önskan om att förmedla ett budskap. Eric Schüldt skriver själv i förordet att ”Tillsammans har vi skapat vår berättelse. Sida vid sida har vi byggt vår historia om en värld besatt av expansion. Det som från början var en lättsam betraktelse över digitaliseringens möjligheter har blivit en skönlitterär dystopi med essäistiska inslag, där vi med hjälp av ett närmast mytologiskt språk försöker visa vad som håller på att hända runt omkring oss.”[1]

Detta är ord som förpliktigar och författarparet gör ett gott försök att analysera detta komplexa område. Tanken och drömmen om att digitaliseringen skulle befria oss, ge oss mer kvalitet i våra hetsiga liv skulle visa sig vara en utopi. Istället har den ökade digitaliseringen inneburit att klyftorna i samhället har ökat, de som är uppkopplade kontra de som inte är det, samt har den allt mer accelererande informationstakten skapat ett stressmoment som dagens människa har allt svårare att värja sig mot. Kvantitet ställs mot kvalitet när hastigheten i informationsflödet kräver ständiga uppdateringar. Detta är svårgripbara frågor som vi troligtvis kommer att läsa mer om i framtiden.


[1]Eric Schüldt, Jonas Andersson, Framtiden, Ivrig Förlag, 2011, sida 9

Carolina Gynning – Ego Woman



Utgiven av: Norstedts
ISBN: 978-91-1-302730-2

Det här är väl en naturlig utveckling av Gynnings förra bok – Ego Girl, egentligen. Om inte så antyder ju även titeln detta. Det handlar helt enkelt om livet efter Big Brother. Mycket fokus går till TV-karriären och det är väl inte märkligt alls. Den är också skriven på ett lite annorlunda sätt, det är mer uppdelat i kapitel efter ämnen och det flyter inte lika bra som den förra boken. Varje kapitel inleds också med en allegori på en sida eller två. Jag gillar inte detta grepp egentligen, jag tycker det känns lite för pretentiöst och inte lika ärligt som förra gången. Det är också en hel del hänvisningar till andra, forskningsresultat och teorier om än det ena, än det andra.

Detta gör att det tar mycket längre tid att ta sig igenom denna än Ego Girl. Det tycker jag är lite synd eftersom jag finner Carolinas historier intressanta egentligen. Hon verkar ha en aldrig sinande källa att hämta sina historier från. Således har hon sannolikt haft ett väldigt innehållsrikt liv. Mer än i föregångaren handlar det om det offentliga livet i pressen och mindre om blixtförälskelser i ”farliga” killar.

För att bättra på den negativa kritiken avslutas boken med några sidor frågor, troligen ställda via hennes blogg eller liknande och det känns lite fantasilöst. Det finns också några sidor där andra bloggare tycker till om Gynnings person och det kan väl sägas samma sak om detta. Skriver man en bok, oavsett om man använder en spökskrivare eller inte, kan man väl åtminstone skriva den själv? Nej, den här var inte lika bra som Ego Girl!

onsdag 14 december 2011

Carolina Gynning – Ego Girl



Utgiven av: Norstedts
ISBN: 978-91-7263-730-6

Det verkar som om nästan varenda människa har en åsikt om Carolina Gynning. Alla vet hur hon är, hur hon tänker och hur jobbig och korkad hon är. Eller så är det precis tvärtom, att man fascineras av henne och tycker hon gör sin egen grej utan att bry sig så mycket om vad andra tycker. Personligen har jag oftast sällat mig till den senare skaran även om jag inte direkt brytt mig om att ta reda på särskilt mycket om henne. Det är väl min förbannade skyldighet att reda på fakta om de kändisar, eller vilka människor som helst egentligen, som jag tycker något om för att kunna bilda mig en uppfattning. Att enbart använda mina egna förutfattade meningar för ändamålet känns inte riktigt rättvist, men det är jag det.

Hur som helst så kan jag väl inte sticka under stol med att jag verkligen inte hade någon vision av att hon skulle vara någon briljant författare. Och faktum är att jag inte direkt hade någon koll på vad Ego Girl var för slags bok heller. Att det var memoarer av något slag blev dock genast uppenbart. Det är skrivet på ett väldigt lätt språk som gör det lätt att läsa och det är faktiskt ganska intressanta upplevelser hon bjuder på. Boken är förvisso lite ojämn då vissa avsnitt är klart intressantare än andra. Framförallt är det hennes tidigaste liv som framstår som mest intressant. Jag vet inte om detta beror på melankolin i de minnena, för det verkar inte alltid ha gått som på räls för Carolina Gynning precis. Hon har haft en uppväxt som alla oss andra och berättar ganska naket om den tycker jag.

Och på tal om naket och sexskandaler så går det väl helt enkelt inte att komma runt Big Brother och hennes vinst av den dokusåpan 2004. Hon återkommer också ofta till denna tid framför kamerorna själv i sin berättelse och ser det som någon slags rening. Hon bli fri från droger och ett destruktivt liv i huset och det är väl en ganska god anledning att stänga in sig över hundra dagar i ett hus utan att ha kontakt med omvärlden?

En annan sak som genomsyrar boken är alla hennes romanser, hon känns lätt upprepande när hon beskriver hur hon har blivit blixtförälskad i än den ena än den andra killen. Hon skäms inte för att hon framstår som lätt på foten och verkar ha en öppen syn på sex. Ja, det är väl en fri värld tycker jag och det sista vi behöver är väl att låsa fast oss vid könsroller och gamla fördomar om kyskhet tycker jag. Jag håller med henne fullt ut om att man ska leva livet som man vill leva det och det finns inget i boken som tyder på att Carolina inte skulle leva som hon lär. Hon framstår som är mycket ärlig och rakryggad person som inte skäms för sina åsikter även när de råkar vara kontroversiella. Det är också uppenbart att hon inte står ut med at lugna ner sig och syssla med bara en sak för resten av livet. Det är målningar, modellarbete och slutligen någon liten kommentar om författarskapet till boken. Programledarroller omnämns inte alls men det kommer kanske i hennes andra bok – Ego Woman?

Klas Gustafson – Ett Bluesliv



Utgiven av: Leopard Förlag
ISBN: 978-91-7343-199-6

Jag brukar räkna mig som ett stort fan av Cornelis Vreeswijk. Det finns en hel del kunskap och information om honom i min biologiska hårddisk, men trots detta blir jag ibland förvånad och känner mig ovetande när jag läser den här boken. Det är detaljerat berättat ändå från Cornelis födelse nästan och fram till hans död 1987. Det är mycket lättläst och då menar jag framförallt att det är oerhört intressant. Men det är klart är människan det handlar om intressant, ja då blir det väl intressant på automatik kanske?
                                       
Självklart spelar sättet det är skrivet på in i bilden också. Jag gillar att många rubriker på de mycket korta kapitlen bär kända strofer eller titlar från sånger och dikter. Man känner liksom att Cornelis är med och inte bara att det handlar om honom. Boken är förstås skriven efter hans död men det klargörs tydligt att ett arbete med memoarer påbörjas av Cornelis själv redan före hans bortgång.

Vidare berättas historien med mycket kopplingar mellan visor och dikter kontra verkligheten. Det är förbluffande många sammanträffanden, nästan så många att man ibland funderar över om det är lite överanalyserat. Vill man hitta likheter i ett så rikt sång- och diktarkiv så kommer man också att göra det kans man tycka. Det gör det inte mindre intressant naturligtvis och jag var fullständigt fascinerad över levnadsödet som beskrivs. Det är extremt mycket ångest och problem inblandat. Att Cornelis var en patologiskt svartsjuk person kände jag till men inte riktigt på vilket sätt detta kunde ta sig uttryck. Jag blev minst sagt chockad över några sanningar angående detta ämne.

Det är alltså en bok som i stor utsträckning läser sig själv. Jag kom på mig själv flera gånger med att ha svårt för att lägga ifrån mig den och bättre betyg än så vet jag inte om jag kan ge. Jag är definitivt ingen van läsare och särskilt snabbt läser jag inte heller. De här 400 sidorna tog mig kanske två veckor och det känner jag mig nöjd med. Jag skulle rekommendera den till alla som vill ta del av det liv som Sveriges kanske största poet faktiskt levde! Jag ser det som en inkörsport till något större och mer komplext och det vore väl fanken om den inte skulle bana väg, åtminstone för undertecknad, att få några fler böcker i ämnet lästa. Oscar Hedlunds Cornelis och trebandsutgivningen Skrifter står redan i hyllan, framsnokas skall också Bengt Sändhs Cornelis i mitt minne.

Fantastiskt intressant läsning!

Barbara Ehrenreich - Gilla läget. Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande


                                                                                

Originaltitel: Bright-sided. How the relentless promotion of positive thinking has undermined America
Översättare: Hans O. Sjöström
Leopard förlag 2009
ISBN: 978-91-7343-334-1

Av Linda Wahlund 

När Barbara Ehrenreich under en rutinundersökning fick diagnosen bröstcancer ställde hon sig först oförstående. Under processen att ta till sig budskapet sökte hon information och fann då en veritabel uppsjö av organisationer – allt från ideellt drivna till vinstdrivande bolag. Den gemensamma nämnaren var det positiva budskapet. Man menade att cancern ”kunde vara det bästa som har hänt dig”. Det fanns inget utrymme för tvivel, sorg eller ilska. Tvärtom, dessa känslor möttes med avståndstagande eftersom de negativa känslorna kunde påverka tillfrisknandet. Budskapet var att om man bara var tillräckligt positiv så skulle cancer försvinna oavsett medicinsk behandling. Negativa känslor skulle därmed ha motsatt effekt.

Barbara Ehrenreich har inga problem med bilden av den positiva amerikanen och medger att det är en del av den amerikanska patriotismen och en grundbult i den ”amerikanska drömmen”. Konflikten ligger i det faktum att detta krav på evig positivism har, i stora delar av samhället, skapat en kultur där människor som manar till eftertanke eller som framför en avvikande åsikt stämplas som negativa influenser som skall tystas och undvikas. I boken visar hon på exempel från den amerikanska finanskrisen och hur man valde att bortse från alla varningssignaler. Anställda på de stora finansinstituten som varnade för den enorma obalans som uppstod i den ekonomiska sektorn motarbetades och blev i vissa fall blev uppsagda.

Författaren gör vidare en djupdykning i det samband hon ser ur ett religiöst perspektiv. Hon pekar på utvecklingen som skett från kalvinismens intåg fram till dagens syn på den kristna religionen inom den sfär som håller positivismens fana högst det vill säga de som vi i Sverige kallar frireligiösa. Det är här som jag hittar bokens svaga punkt för en svensk publik. Barbara Ehrenreich analyserar denna aspekt ganska djupt och utan en grundkunskap om den religiösa kartan i USA så gör detta att jag uppfattar texten, i dessa partier, som ganska svårgenomtränglig.

Barbara Ehrenreich ironiska skriftspråk flyter annars lätt när hon ifrågasätter hur en hel bransch har lyckats dupera och skapa en blomstrande marknad av människor i kris.

Markis De Sade: De 120 Dagarna i Sodom



Översättning: Hans Johansson
Utgiven av: Vertigo Förlag
ISBN: 91-85000-26-4


Markis De Sade: De 120 Dagarna i Sodom – Det här är en historia som jag har haft i mitt medvetande väldigt länge. Det beror inte på att det här är en bok som jag haft i min ägo särskilt länge, åtminstone inte relativt sett, utan på att en av mina favoritfilmer bygger på handlingen i denna bok, nämligen Saló or the 120 of Sodom. Filmen kom 1975 och gjordes av Pier Paolo Pasolini. Den är omgiven av rykten som både insinuerar at det skulle röra sig om en snuff film och att kritikerna skulle ha varit så upprörda efter premiären att de helt enkelt slog ihjäl Pasolini som en följd av detta. Ett mera nyktert antagande är väl att de hade med ett homosexuellt förhållande att göra men det är en annan historia. Den som minns videouthyrarnas glada dagar kanske kan se den gamla VHS-omslaget framför sig. Det var inga bilder och pryddes av en enda stor varningstext egentligen.

Men om filmen var stark så är det ingenting jämfört med boken! Var det en stor varningstext på filmen borde den här boken ha försetts med avspärrningstejp i självlysande färger och jag rekommenderar starkt att man noga överväger sitt beslut att läsa den! Det är en vandring genom de grövsta perversioner man kan tänka sig och redan efter några sidor har författaren egentligen bekantat oss med sodomi, pedofili, våld, i viss mån nekrofili och förstås sadism i dess renaste form. Till en början känns det som om själva intentionen är uppenbart erotisk, det vill säga att hetsa upp läsaren sexuellt. Men senare undrar jag om det verkligen är detta som ligger bakom eller om det är den gode Markisens sätt att utmana sitt eget samhällsklimat, att helt enkelt skriva något så osmakligt som möjligt, att höja sig själv över sina gelikar och strunta fullständigt i regler och lagar.

Boken skrevs när Markis De Sade satt fängslad i Bastiljen och är inte komplett. Det är ett utkast eller en skiss över vad han planerade att skriva. Den består av fyra delar varav man endast kan hävda att den första är färdigskriven. Det är också den mildaste av dem och behandlar i stort sett koprofagi och gör det mycket detaljerat. Naturligtvis men stora delar av förtryck och förnedring så som det anstår sadismens anfader, eller åtminstone den person som har gett det dess namn.

Handlingen består av fyra mäktiga vänner, så kallade libertiner, som kidnappar unga pojkar och flickor, tar med sig tjänare och berätterskor för att stänga in sig i ett slott i 120 dagar. Där ska de bejaka alla sexuella utsvävningar som deras berätterskor och de själva kan komma på. Det är inget normalt sexuellt beteende som sker, det är den ena perversionen efter den andra och de fyra Herrarna åtnjuter absolut makt! Allt de gör sker enbart för deras njutning skull och det börjar som sagt med förödmjukelser, förtryck och förnedring. Detta berättas mycket detaljerat i bokens första del som sträcker sig över nästa 400 sidor.

Resten av boken är bara en skiss över vad som skulle ha kunnat bli färdigskrivet om inte manuskriptet hade försvunnit. Det är här som Markisen verkligen tar ut svängarna. Det är här den verkliga sadismen kommer in i bilden. För varje del blir det värre och om det börjar med fysiska bestraffningar med piskor och liknande slutar det med stympningar och till slut död på mycket plågsamma sätt åt de inblandade!

Det är en bok som man inte önskar skulle ta slut, efter den ena händelsen tenderar att bli värre än den andra. Visserligen skulle jag kunna tänka mig att det skulle bli lite tjatigt i slutändan av de tre resterande delarna också efter den första tenderar att bli det efter så många sidor av koprofagi. Det går liksom inte att variera ämnet i det oändliga. Det är också väldigt mycket namn som upprepas och jag är inte den som klarar att hålla reda på vem som är vem, vem som senast har skitit och vem som knullar vem i röven. Men likväl gillar jag språket och Markisens sätt att berätta och jag är helt säker på att jag kommer att begagna mig av flera verka av denna provocerande och utmärkta författare!

Wes Craven – Evigt Liv



Översättning: Molle Kanmert-Sjölander
Utgiven av: Egmont Richter AB
ISBN: 91-7711953-3


Wes Craven – Evigt Liv – Om sanningen ska fram minns jag inte den här boken särskilt väl, vilket aldrig är en bra bas att bygga en recension på, och anledningen till att jag skriver om boken är att jag trots allt måste börja någonstans, samt att jag faktiskt minns att jag gillade den!

Naturligtvis är det svårt att bedöma språkbruk och sådana saker när man inte läser på originalspråket och översättarens skicklighet blir avgörande för upplevelsen. Jag inser ju att översättarens uppgift är att förhålla sig så neutral som möjligt till verket och bara förmedla det som redan står, men jag är av den uppfattningen att det är tämligen omöjligt att till 100% återge en text på ett annat språk med exakt rätt värderingar av orden. Ett ord som betyder samma sak kan ju ha en helt annat positiv eller negativ klang menar jag. Nåja, jag lämnar det där åt översättarna…

Bokens ämne är genmanipulation och det är ett intressant ämne, om man bryter mot ”Guds” regler eller inte och om det faktiskt skulle kunna gagna mänskligheten. Jag hade svårt för att lägga ned boken och jag läste ut den ganska snabbt. Märk väl att det var ett par år sedan nu och att jag enbart skriver denna recension av den för att belysa att Wes Craven, filmregissören som kanske är mest känd för filmen A Nightmare on Elm Street eller Scream trilogin för de lite yngre, faktiskt har skrivit minst en bok, och en lyckad sådan också. Jag rekommenderar den utan omsvep och ger mig av mot nya litterära upplevelser.