Nikanor Teratologen – Förensligandet i det egentliga Västerbotten

Utgiven av: Vertigo Förlag

ISBN: 9789185000951

Nu kan man väl förvisso inte förknippa den här samlingsvolymens första bok – Äldreomsorgen i Övre Kågedalen, med något större mått av överrumpling. Självklart känner inte alla i hela världen till vad det är för en bok, inte ens alla svenskar som i så fall skulle kunna tillgodogöra sig den. Svensktalande människor alltså. Men det är ändå en utgåva som ger ut boken på nytt och de som intresserar sig för den här lyxutgåvan från Vertigo Förlag lär ha en uppfattning om vad det är de kommer att införskaffa. Första boken har någon form av kultstatus som förmodligen inte lär ha gått dem som intresserar sig för den här typen av litteratur förbi. Men för dem som trots allt ställer sig frågande är det bara att klicka på länken ovan för en recension skriven av mig för några månader sedan!

Här är det alltså frågan om den andra boken i sviten. Jag säger svit för det ryktas om att det skulle komma ytterligare en bok med fler äventyr med Morfar och Pyret. Dennas skulle i så fall bli ”värre” än sina två föregångare men jag frågan mig hur mycket ”värre” det egentligen kan bli?

För mig är det här en bok som överträffar sin föregångare med hästlängder på flera plan. Samtidigt som jag känner att det finns vissa logiska problem med den! Av förklarliga skäl lär den utspela sig före den första boken, men det är inte säkert heller eftersom hela upplägget är det av lösryckta beskrivningar skrivna av pyret på tapetremsor och liknande. Det här är alltså en ny samling tapetremsor som uppdagats och som ligger till grund för berättelsen. Detta i sig är inget problem för mig, det kan visserligen kännas lite styltat att på detta sätt fortsätta berättelsen – liksom en dålig och onödig uppföljare på en sunkig actionfilm, men det funkar och det är en övergående fas att komma över. Redan efter några sidor känns det inte längre viktigt varför det har tillkommig mera material.

Den här boken är också mera lättläst än sig föregångare, vilket tyder på att pyret har utvecklat vissa språktalanger. Med andra ord skulle alltså tapetremsorna på vilket boken är baserade vara skrivna efter de som låg till grund för första boken, eller så är det författaren som inte riktigt har koll på vilket språkbruk han präntade ned i Äldreomsorgen i Övre Kågedalen. Det är alltså en fördel rent förståelsemässigt att den är mera lättläst men ett problem när det gäller konsekvens! Vad är viktigast för dig?

För mig är det förmodligen detta som är avgörande för dess suveränitet över första boken. Detta trots att den tappar lite fart och fokus framåt slutet för mig. Det finns dock en massa kapitel i mitten som är helt fantastiska! Ställen där man överhuvudtaget har oerhört svårt att lägga ifrån sig boken och där tiden bara tycks stå stilla. Man tittar på klockan och har förlorat sig totalt in i den fantastiska ordflora boken består av. För vad det egentligen handlar om – Pyret och morfars perversiteter, djupsinnade filosofiska diskussioner och debatter, är egentligen inte intressant utan detta unika sätt av uttryck! Jag hade gärna sett att den var skriven på svenska och inte på Skellefteådialekt men man kan väl inte få allt. Dessutom är det på tok för mycket citat och liknande på andra språk. Engelskan är väl inget större problem men vill man förstå allt får man allt lägga till tyska, franska och latin i alla fall. Jag är ingen språkexpert men jag misstänker att det även förekommet ett eller ett par sydeuropeiska språk till. Det påverkar realismen positivt men förståelsen blir förstås sämre.

Det kan också tilläggas att dessa utländska citat och strofer, samt alla ”svåra” ord stavas klanderfritt av det tolvåriga pyret, medan det andra skrivs i talform. Det ger ett mixat intryck. Men allt det där är egentligen petitesser och inget att lägga fokus på. Jag hävdar att det här inte är något mindre än en modern klassiker tillika mästerverk som alla faktiskt borde ta till sig och läsa. Ordfloran är fenomenal…

Gaston Leroux - Fantomen på Operan

Översättning: Ulla Hornborg

Utgiven av: Bokförlaget Trevi

ISBN: 91-7160-938-5

För de allra flesta skulle jag tro att det här en musikal. Säkerligen finns det dock en kunskap om att det finns en litterär förlaga till Andrew Lloyd Webbers succémusikal. Men hur många har egentligen läst den? Försvinnande få jämför med hur många som känner till historien genom musikalen skulle jag tro.

Min egen första kontakt med Fantomen på Operan var förstås genom filmens värld. Om det är något jag ägnar mig åt så är det film och filmhistoria och jag skriver bra mycket fler filmrecensioner än dylika om litteratur som dessutom är ett relativt nyfunnet intresse. Vilken filmatisering jag såg först minns jag inte men det finns ett otal och jag har numera sett några stycken av dem. Gemensamt för de flesta inklusive musikalen är att ”spöket” egentligen inte är ont, bara missförstått och förälskad upp över öronen i Christine Daaé. Frågan jag ställde mig var om det var samma sak med boken eller om historien förvanskats och gjorts ”snällare” med åren. Den är trots allt över hundra år gammal vid det här laget och skrevs 1911!

Till en början tycker jag mig känna igen mystiken och spökets övernaturliga sätt att vara överallt samtidigt och dessutom ha en förmåga att hela tiden känna till allt om alla. Det är tämligen romantiserat och det stämmer väl bra överens men musikalen i alla fall! Jag får visuella inre bilder av berättelsen ord och känner helt klart igen i mig miljöerna. Kanske beter sig någon av karaktärerna lite annorlunda än vad jag hade räknat med i några av situationerna men överlag är det inga direkta nyheter. Det är också en helt ok skriven historia, inget man hoppar av glädje åt men heller inget man lägger ifrån sig av tristess.

Så är det i alla fall till de sista kapitlen tar vid. Det är då det börjar hända saker på allvar och som boken börjar skilja sig från filmatiseringarna och musikalen. Berättartekniken skiftar också och istället för författarens egna ord (som sig själv, beskrivande av händelserna) får vi nu ta del av ögonvittnesskildringar från en av de inblandade. Dessa kapitel är inte så många till antalet men väl värt att nå. Det är nu boken når sig kulmen och börjar bli riktigt bra! Det är nu det nästan blir omöjligt att lägga ifrån sig den och det är nu alla hemligheter kommer upp till ytan. Inte för att boken avslöjar allt innan sista ordet ändå men vi får i alla fall veta en hel del intressanta fakta!

För min del var det en fantastisk bok som jag inte ångrar att jag införskaffade när jag hittade den billigt på en loppis eller secondhand butik eller var det var. Den innebär också en nytändning för mitt intresse om Fantomen på Operan vilken så småningom kommer att resultera i ett antal recensioner av de olika filmatiseringarna. Skulle jag dela ut betyg här skulle den här få ett mycket högt sådant!

Fjodor Dostojevskij - Brott & Straff

Översättning: Hans Björkegren

Utgiven av: Wahlström & Widstrand

ISBN: 91-46-15570-8, 91-46-15572-4

Jag tror att det här är en roman som alla känner till oavsett om man är litterärt intresserad eller inte! Den skrevs 1866 och räknas som en av de absolut största klassikerna! Är man på det humöret hävdar man att det är en av värdens mest lästa romaner och vem är väl jag att ifråga sätta detta, jag undrar bara hur man undersöker en sådan sak?

Hur som helst så torde den vara utgiven ett antal gånger på svenska och finnas i flera översättningar. Hur dessa skiljer sig åt vet jag inte men det utgåva som jag nu har läst av boken  är i alla fall översatt av Hans Björkegren. Det skulle vara intressant att jämför översättningar med varandra men det är ett projekt som jag inte känner att jag egentligen har tid med. Det finns säkert någon som redan har gjort detta redan ändå!

Så gott som alla jag har talat med om boken hävdar dess förträfflighet. Ett par vänner till mig är fullständigt överens med mig om att de första hundra sidorna eller så är ganska sega att ta sig igenom men att den sedan, nästan över en sida, blir hur intressant som helst! Självklart behövs ändå de inledande sidorna för att befästa relationer mellan några av de inblandade.

I korthet handlar det om hur en före detta student vis namn Raskolnikov begår ett mord, eller två egentligen, någon råkar också komma i vägen för hans dåd. Efter detta plågas denne man av sitt samvete och om han verkligen har gjort något fel eller inte (kvinnan han mördade var en samhällets lus som inte borde få finnas bland oss; en ockrare och helt enkelt en dålig människa). Han faller in i en feberpsykos och tampas med frågan om han verkligen är ond eller god. För trots sitt brott har han också gett bort alla sina pengar till bättre behövande och skyddar sina nära och kära från moraliskt värre brottslingar än en mördare som han själv. Han har i alla fall sin heder i behåll! Dessutom vara själva mordet bara en del i en teori som har funderat på en längre tid – om ändamålet helgar medlen kan man säga.

Tyvärr var mina förväntningar av den här berömda boken så högt uppskruvade att jag till slut kände mig lite besviken. Jag klagar inte över hur den är skriven eller att den inte håller spänningen upp hela tiden (nåja, lite ojämn var den allt – men det beror sannolikt snarare på mig än på bokens kvaliteter!). Det är bara det att jag hade väntat mig mer! Det känns lite för enkelt och det finns ingen egentligen upplösning på händelserna Raskolnikov erkänner och tar sitt straff till slut och så är det med det. Hade jag varit litteraturvetare hade jag säkert kunnat hitta otaliga poänger som nu går mig helt och hållet förbi. De inblandades namn till exempel, som jag någonstans såg förklarade till precis det karaktärerna handlar om.

Naturligtvis bör man också ta i beaktande under vilken tid och vilka omständigheter boken skrevs men jag är ganska dåligt insatt i det. Tydligen ska den bygga på ett verkligt fall och miljöer och tidsenlighet känns onekligen korrekta. Men lite besviken blev jag som sagt allt, det blev lite för enkelt till slut. Något som är kul är dock hur det är skrivet. Dostojevskij använder flera olika berättartekniker för att få fram sina tankar, till och med att resonera med läsaren genom att själv kommentera berättelsen i parenteser här och där, beskrivningar av sinnesstämningar etc.

Jag ångrar absolut inte att jag tog mig tid att läsa boken, det var mig ett sant nöje och jag känner mig manad att ge mig på åtminstone en eller två böcker till av denne ryske författare, men det lär nog dröja ett tag innan jag får lust att plöja en tegelsten på över 600 sidor igen. Förresten så är just den utgåva som jag har läst utgiven i två volymen vilket gör att det blir något lättare att se ett slut på det hela. Även om man vet att man har en bok till blir det på något sätt mera överskådligt.