KG Johansson: De Drömmande
Städerna – London
Utgiven av Recito Förlag
ISBN: 978-91-7517-118-0
Min bekantskap med KG Johanssons författarskap sträcker
sig till Chimärerna som Oddbooks gav ut för några månader
sedan. Redan då kunde jag konstatera att jag trots detta hade flera
publikationer av honom i mina hyllor, nämligen i from av gitarrinstruktioner. KG är nämligen professor i rockmusik
och har skrivit ett flertal böcker på ämnet, instruktioner, musikteori,
ackordsbildning etc. Men liksom Chimärerna
är det här alltså frågan om något helt annat. Jag kanske bör tillägga att den
här recensionen enbart berör den ena halvan av boken, den betitlad London och
inget annat. Boken har nämligen en sektion till, som börjar från andra hållet
om man vänder den uppochner. Ryggen är försedd med ett ambigram som gör att titeln förblir synlig oavsett vilken del man
räknar vara den första av de två. Man bestämmer själv helt enkelt.
Handlingen utspelar sig i
framtiden och det känns som att KG
valt att verkligen utnyttja detta med de tekniska finesser som finns
tillgängliga i bokens tid. Ändå är det inget som verkar långsökt eller
osannolikt. Allting ligger precis på rätt sida om gränsen för vad som är
realistiskt 50-100 framåt i tiden. Det är en hel del teknik som avfärdas och
likaledes en hel del filosofiska tankebanor, främst om huruvida vi kan bevisa
att vi lever i en verklighet eller om vi kan föra fram bevis som binder oss
till att leva i en illusion eller simulering.
Världen är nämligen på väg att
rämna och det enda hopp som finns är att simulera hela världens befolknings
medvetande i gigantiska datorer uppskjuta med satelliter i rymden. Det som är
på väg att hända är alltså en total världsomspännande katastrof där tre stora –
rejält stora, fragment är på väg att träffa jorden från rymden. Det största av
fragmenten är 600 kilometer stort så det är inga små saker vi pratar om. Men det
är trots allt inte detta som är det mest intressanta, det är bara ett sätt för
att få den övriga historien att fungera, den med filosofierna kring vad som
egentligen är sant och inte. Vad är en illusion eller simulering och vad är det
inte? Kan vi verkligen avgöra om vi lever i en simulerad verklighet eller inte?
Enligt boken kan man i en perfekt simulering räkna med att någon kommer på hur
man simulerar verkligheten och således skapar en simulering i en simulering och
så vidare.
Likadant är det med de framtida
datorer som krävs för att simulera hela mänskligheten i digital form. De är
visserligen ”state of the art” och huvudpersonen är ofantligt rik, men de
fungerar lite på samma sätt, de simulerar sig själva och blir starkare och mer
kraftfulla och gör det exponentiellt för maximall effekt. Mycket av tiden
utspelar sig i olika testsimuleringar och behandlar också olika möjliga scenarion
beroende på oräkneliga faktorer.
Den var lite trög att komma in i
för min egen del men när väl den initiala svårigheten hade släppt var det
verkligen inga problem. Den blir mer och mer intressant ju längre fram man
kommer och det beror inte bara på den förestående katastrofen även om man
självklart vill veta hur det kommer att gå. Jag vill inte avslöja dessa
avslutande detaljer men jag kan säga att det inte är helt självklart vad som
händer och hur försöken med simuleringarna slutligen faller ut! Jag är mycket
nöjd!
Fortsättning följer i: De Drömmande Städerna – Donatello.
