Bengt Af Klintberg - Råttan i Pizzan

Utgiven av: Norstedts Förlag

ISBN: 91-1-863512-1

Det här är en skojig bok som beskriver allehanda vandringssägner, titeln är förstås lånad av en sådan också. Den var dock inte lika intressant som jag hade förväntat mig, kanske beroende på att den vid det här laget har några år på nacken. Letar jag årtal hittar jag 1986…

Man kan tycka att det inte skulle ha så stor betydelse för innehållet om boken råkar ha några år på nacken men det mesta som hänvisas till är bra mycket äldre än så och 60-70 talen är nog mest förekommande tror jag. Visserligen förändras inte vandringssägnerna för det men de blir svårare att ta till sig om de beskrivs som från en svunnen tid, dessutom är det inte ett särskilt modernt språkbruk i boken. Och när jag ändå är på gnällstigen tänkte jag poängtera de glättade bladen som gör att man måste hitta exakt rätt vinkel för att kunna läsa om man inte vill att det ska blänka alldeles för mycket. Inget som har med innehållet att göra förstås!

De flesta av myterna har jag hört sedan tidigare och ett flertal av dem har jag också sett filmatiserade i någon form. Till exempel så innehåller filmsviten Mördande Legender ett antal av dem. Men även om man tidigare har hört skrönorna och varit medveten om mytbildningen om dem är det underhållande att läsa om. Efter varje vandringssägen finns det också ett stycke text som behandlar ursprung och betydelse men ujag tycker inte riktigt att dessa lever upp till förväntningarna. Dels så är de inte särskilt konsekventa och ibland har Bengt Af Klintberg lagt ut texten lite mera än de få raden som följer efter några av myterna.

Men det är också på tok för stor skillnad på vad man får ut av texten. Visserligen kan man kanske inte veta allt om alla myters uppkomst, moderna eller ej, men att få det att verka så även om man inte har en aning är inte rätt sätt att trollbinda mig i alla fall! Antingen skulle det vara mycket mer akademiskt skrivet eller så skulle man kunnat uttrycka det på ett underhållande sätt. Det går inte att göra lite av varje, det blir inget bra resultat.

Men jag är glad att jag tog mig igenom boken och jag ångrar det inte. Med sina drygt 250 sidor går den ganska fort att komma igenom och det är ju trots allt i grund och botten ett intressant ämne.

Nikanor Teratologen - Äldreomsorgen i Övre Kågedalen

Utgiven av: Vertigo Förlag

ISBN: 9789185000951

Egentligen hade jag ingen aning om vad jag gav mig in på när jag började läsa den här boken. Jag hade hört talas om den innan och förstod att den var något utöver det vanliga på något sätt men kanske inte riktigt hur. Boken är uppbyggd som fragment ur uppväxten skrivna av ett barn på dialekt. Historien han har att berätta är allt annat än normal!

Men det börjar med ett mycket kort förord från författaren sedan ett förord från en kär vän som inleds med: Jag dödade i somras ett elvaårigt barn. Redan där var jag såld! Det visar sig att denna kära vän kidnappat pojken och förlustat sig på honom innan han torterat pojken till döds. Jag kunde ju knappat lägga ner boken nu – eller hur? Detta förord talar också om för oss att det vi kommer att få läsa de närmaste 160 sidorna eller så är fragment nedtecknade på tapetbitar och andra småpapper av Helge Holmlund som barnet påstås heta. Det är hans uppväxt med Morfar som vi sedan får ta del av.

Denna Morfar, som tydligen kallas just det av alla och därför kommer att betraktas som ett namn från min sida, därav har jag genomgående använt versal begynnelsebokstav vid hans omnämnande. Hur som helst kan vi konstatera att denna Morfar inte är normal i något avseende. Han är synnerligen perverterad och antisemitisk, sadistisk och avskyr heterosexuella förhållanden som pesten. Vidare drar han sig verkligen inte för att döda dem som kommer i hans väg oavsett om det råkar vara gamla vänner eller inte. Det verkar helt enkelt vara vardagsmat. Det är våldtäkt, tortyr, pedofili, homosexuella förhållanden osv. osv. tvärs igenom hela boken. Å andra sidan är Morfar oerhört beläst inom filosofin och kan recitera klassiska litterära verk på stående fot. Det är en märklig motsägelsefull karaktär!

Författaren har inte dragit sig för att använda de mest vulgära glosor och jag får lov att säga att han verkligen ha lyckats fånga formen i det han skriver. Språkbruket är under stundom helt fantastiskt även om jag i grund och botten egentligen hatar text skriven på dialekt! Lyckligtvis förstår man det mesta genom sammanhanget och det man inte förstår får man helt enkelt så upp i den medföljande ordlistan. Tänker man sig att det verkligen skulle vara sant det som beskrivs i boken är det onekligen en hissnande tanke, men vi ska också komma ihåg att det är skrivet ur ett barns synvinkel. Ett barn som dessutom inte nödvändigtvis är riktigt vid sitt sinnes fulla bruk. Det verkar vara skrivet mellan raderna att Pyret, som han kallas tvärs igenom hela boken, är lite efter och det är väl också något man ska ta i beaktande.

Är man ovan vid den här typen av perverterade berättelser kan man nog bli chockad av innehållet men efter 70-80 sidor eller så inser jag att det faktiskt inte är speciellt chockerande. Det är inte skrivet på ett sätt som upprör eller som försöker att hetsa upp läsaren, åtminstone inte sexuellt. Det blir mer och mer uppenbart att det faktiskt rör sig om ett barns upplevelser och det blir utan sex. Det blir helt enkelt bara beskrivningar ur vardagen och inget speciellt eller anmärkningsvärt ur dennes ögon. Det är bara det som händer varje dag, inget ovanligt. Därmed blir det också lite slentrian i det hela och även om det fortfarande är intressant så försvinner en del av det intresset som väcktes i förordet.

Parallellt med denna har jag också bekantat mig med en magisteruppsats om själva mottagandet av boken när den först gavs ut. Jag säger bekantat mig med för jag har inte läst igenom hela, bara ögnat lite här och där inom de områden som verkat mest intressanta. Tydligen så var det initialt dolt i dunkel vem den egentliga författaren var. Och eftersom det rör sig om en pseudonym har jag kollat upp lite vad som kan tänkas dölja sig bakom den. Nikanor betyder tydligen segrare på grekiska och Teratologi läran om missbildningar. Detta ger oss kanske en liten bild av vad det egentligen handlar om i slutändan. Det känns i alla fall som ett oerhört medvetet val av författaren och borde vara något han vill säga.

Nåväl, tydligen spekulerades det en hel del om vem författaren verkligen var och litteraturkritikerna, som förfärades av verket, vågade inte avfärda det helt och hållet om det nu råkade vara en etablerad författare som låg bakom. Det är i alla fall vad Jerker Eriksson som har skrivit uppsatsen hävdar. Han tar också upp hur titeln i sig kanske lockade till sig ”fel” läsare och hur detta förstärktes av appendixet Minnen Av Morfar som även har inkluderats i denna utgåva och hur förfärade dessa människor blev när de upptäckte vad boken egentligen handlade om.

Niclas Lundkvist, som avslöjades stå bakom pseudonymen menar att: Orsaken till att jag skrivit den är för att fästa uppmärksamheten på det kärlekslösa samhälle vi lever i, lugnt och välordnat på ytan, men rovdjurslikt och sataniskt under den. Romanen var ett sätt för mig att driva ut demonerna för allmän skärskådan [...]. Med boken läst känner jag att det på något sätt är en rimlig förklaring och jag ska inte ifrågasätta den. Jag ska till och med hävda att själva appendixet Minnen av Morfar förstärker anonymiteten bakom det kärlekslösa samhälle författaren hänvisar till.

Fortsättning följer i Förensligandet i den egentliga Västerbotten men först måste jag rensa hjärnan med något lättsammare!

Tony Iommi – Iron Man: Min resa genom himmel och helvete med Black Sabbath

Översättning: Øyvind Vågen

Utgiven av Kalla Kulor Förlag

ISBN: 978-91-87049-09-5

Egentligen finns det två sätt jag skulle vilja inleda den här recensionen på men det går ju inte ni får helt enkelt hänga med genom båda. För det  första så blir resultatet av den här typen av biografier alltid den samma. Jag menar biografier över musiker som sträcker sig över flera decennier. Lusten att införskaffa varenda platta de har gjort för att skapa sig en ännu tydligare helhetsbild än vad biografin redan ger. Jag är absolut inte obekant med Black Sabbath, vare sig med Ozzy på sång eller Ronnie James Dio men det finns ändå plattor som jag verkligen inte har någon som helst koll på och som tas upp i boken. Det finns också andra sångare – Ian Gillan och Glenn Hughes som avverkas och jag har ingen koll på hur de låter just med Black Sabbath.

Men vänta! Det här är alltså inte en biografi om Black Sabbath utan om Tony Iommi, som väl vid det här laget visserligen är så synonym man kan vara med bandet. Boken behandlar tidig historia innan den tid då ens Black Sabbath fanns och den behandlar också den tid efter bandets historia. Man ska visserligen aldrig säga aldrig men Black Sabbath verkar numera har sällat sig till dem som bara existerar på grund av sina gamla meriter och åker runt och turnerar med klassiskt material. Kanske inte riktigt som Bill Haley and His Comets som fick spela Rock Around the Clock på minnesfestivaler till döddagar men åt det hållet i alla fall.

Det innebär inte att historien som berättas inte är intressant! Jag är personligen mindre intresserad av Iommis känsloliv, vilka fruar han har haft och hur skilsmässorna har gått till, men det avverkas likväl. Det som är intressant för mig är berättelserna om bandet Black Sabbath och för del delen hans egen musikaliska karriär. Man får förstås ta del av den tidigare historien där Iommi klämmer av sen ett par fingertoppar i en maskin och således har spelat med en typ av fingerborgar på fingrarna sedan dess. Snacka om att vara dedicerad och inte ge upp trots motgångarna. Jag måste säga att jag är grymt imponerad! Och det är förstås inte den enda motgången! Vi får ta del av en process som sträcker sig över fyrtio år och som till slut renderar i en stjärna på Walk of Fame i Birmingham och installation i rockens hall of fame!

En stor behållning är alla de practical jokes som beskrivs och som spelats än den ena än den andra. Iommi har allt som oftast legat bakom dem, åtminstone delvis, men han har också blivit utsatt ett antal gånger. En stor del handlar också om droger men även om det verkar ha gått åt kopiösa mängder kokain under vissa perioder är det aldrig beskrivet som något destruktivt. Inte uttalat i alla fall men läser man mellan raderna menar Iommi helt klart att det är skönt att äntligen vara fri från dem!

Boken skiljer sig lite från det mesta annat som jag läst i biografiväg. Oftast är det så att artisten själv inte riktigt har skrivit sin berättelse utan låtit någon annan göra det. Denna någon får kanske sitt namn på boken omslag och försättsblad men de stor bokstäverna tillfäller självklart stjärnan! Här känns det lite mer uppenbart att det är ett samarbete mellan skribenten och Iommi. Det står till och med att det är ”berättat för” och boken upplägg förstärker också. Den innehåller 90(!) kapitel som ibland är så korta som ett par sidor och ibland längre men de behandlar en enda händelse. Det är just detta som gör att jag får en ärlig känsla av historien.  Det känns verkligen som att Iommi har varit närvarande och berättat om olika händelser i karriären snarare än att någon annan gjort sina egna efterforskningar. Enbart positivt alltså!

Men jag kan helt enkelt inte låta bli att nämna korrekturläsningen. Framåt mitten är det så bedrövlig många fel att jag nästan blir lite irriterad. Det känns helt enkelt som att man har missat att gå igenom några sidor och slarvfel som ”sett” istället för ”sätt” och liknande dyker upp. Jag tror till och med att det vara något namn som var fel vid något tillfälle. Inget som borde påverka upplevelsen egentligen men jag är lite känslig på den punkten. Inte för att jag någonsin korrekturläser själv förstås…

Texten är också ganska liten, vilket gör att läsglasögon helt enkelt är oumbärliga vid min ålder. Detta är förstås heller inget som påverkar innehållet men det hade sannolikt gått fortare för mig att ta mig igenom boken om texten har varit tydligare och större. Men ska sanningen fram så hade jag också några lediga dager under min semester då jag inte läste något alls så allt ska man verkligen inte skylla på textstorleken.