tisdag 19 mars 2013

Alexandre Dumas – De tre musketörerna



Översättning: Håkan Bergstedt
Utgiven av: ALBA
ISBN: 91-7458-536-3

Det finns något speciellt med att läsa en klassisk roman – som alla SKA ha läst – men kanske inte alla har gjort. Det vill säga böcker som den här, där handlingen är så pass bekant för alla och envar att den nästan har satt sig i folksjälen. Men hur många av oss har egentligen läst den? Hur många av oss nöjer oss med att vara stolta över att vi kan komma ihåg de tre musketörernas namn: Athos, Porthos och Aramis? Samt d’Artagnan förstås! Kan man dessutom nämna Kardinal Richelieu känner sig nog de flesta ganska bildade. Nu är jag förstås medveten om att jag sticker ut hackar och trampar på en och annan tå. Men de som tar illa åt sig av min generalisering lär väl å andra sidan också inse själva poängen av densamma och förstås att det inte finns något personligt agg mot någon. Enbart en iakttagelse om att klassikerna alltid inte är så lästa som vi tror. Ofta känner vi till historien så bra att vi känner en, mer eller mindre, omedveten olust att läsa något vi redan känner till. Låter det bra?

De flesta av oss nöjer sig med denna ytliga kunskap av handlingen och tror sig inte behöva läsa de runt 550 sidorna som boken innehåller. Man nöjer sig med filmerna och med teateruppsättningarna och tror att man har hela bilden. Det har man inte kan jag säga. Naturligtvis kan jag inte påstå med hundra procents säkerhet att detta gäller alla inom rikets gränser eller utanför det heller för den delen men eftersom jag själv är filmnörd långt mera än bokmal och har sett flera av filmatiseringarna håller jag det för ytterst sannolikt. Historien framkommer kanske men knappast den ton som boken är skriven med, det språkbruk som ger den sin ytterst humoristiska spegling. Det språkbruk som slutligen frångår sin humor och ger boken en nattsvart tragik som får det att ila i tänderna!

För man kan säga att det i mångt och mycket handlar om en äventyrsroman, det är i sig inget konstigt. Det roliga när man läser den är det dödsförakt som karaktärerna alla besitter. De räds inte döden och de räds inget annat heller, förutom vanäran och att bryta sitt ord som adelsmän. Detta är något som genomgående präglar boken, vilken ära man förväntas ha som adelsman. Man håller sitt ord, punkt! Man förväntas också bli bemött på ett värdigt sätt, blir man förolämpad har man förstås rätt till en duell till döden. Denna skall ske under ytterst ärofulla former och efter några hundra sidor står mig nästan denna inbördes beundran mig upp i halsen. I nästan varenda mening måste man hävda sin motståndares förträfflighet – även när replikerna egentligen är till för att förolämpa denne. Det är någon sorts konstig artighetskodex som blandas med ironi. Roligt i några hundra sidor men, som sagt, aningen tröttsamt i längden!

Boken har stått i mina hyllor i många många år och är tydligen utgiven 1983. Jag vill minnas att jag införskaffade den ungefär vid denna tidpunkt men eftersom mitt litterära intresse inte aktiverats på allvar förrän nu har den förblivit oläst. Tur är nog det för jag har nog inte kommit igenom den för några år sedan. Språket är ålderdomligt och tilltalas mig numera men troligen inte förr. Vidare påstås det på försättsbladet att detta är den oförkortade versionen – inga förkortningar och sammandrag samt i två delar. Jag ser det som enbart positivt då jag inte riktigt förstår varför man skulle förkorta eller förändra strukturen hos ett klassiskt verk? Det skulle i så fall vara för barn- och ungdomsbruk.

Jag är nöjd att jag numera kan räkna mig till dem som faktiskt har läst boken. Jag kommer även fortsättningsvis att snoka reda på dylika verk om jag kan. Det ger mig en viss tillfredställelse. Boken som sådan var väl en aning otillgänglig i och med språkbruket och artighetskodexen kanske. Jag gillade den men jag fick under stundom kämpa mig fram genom texten. Vid tillfälle var jag tvungen att lägga ifrån mig den och varva med något mer lättläst men jag är som sagt glad att jag inte gav upp efter några få sidor vilket sannolikt hade varit fallet vid inköpstillfället under det tidiga 80-talet!