Fredriks Lindström – Jordens Smartaste Ord

Utgiven av: Albert Bonniers Förlag

ISBN: 978-91-0-058036-8

Det här är helt klart en naturlig fortsättning på Fredrik Lindströms första språkbok Världens Dåligaste Språk och den fortsätter på i princip samma spår. Fredrik resonerar kring språket med knivskarp logik och det märks tydligt att han har kunskapen att utveckla de teorier boken framlägger. Det bor en språkforskare i honom och detta skulle man kunna säga utan att vara det minsta insatt i vad han tidigare gjort. Det märks på meningsbyggnationer och resonemang helt enkelt. Det är mycket utvecklingar från ordens tidigaste betydelse till vad de senare har kommit att betyda och det är dissekeringar av sammansatta ord för att nå pudelns kärna.

Fredrik Lindström

Men det är inte bara informativt, det är oerhört underhållande också. Jag kommer på mig själv med att skratta högt flera gånger av Lindströms resonemang och de slutledningar han gör. Inte för att de är löjeväckande utan snarare för att de besitter en hög halt briljans. Denna underhållningsfaktor gör också att det går förvånansvärt fort att ta sig igenom de drygt 250 sidorna boken består av. Man kan helt enkelt inte slita sig och det är inte förrän ögonlocken verkligen sluter sig på kvällen som man kan lägga ifrån sig den, det vill säga om man företrädesvis läser innan sömnen faller in.

Den fortsätter också lite på samma linje som den förra boken – Världens Dåligaste Språk, och konstaterar att det egentligen inte finns något som är rätt och fel men att det är att föredra om man kan bli förstådd. Språket utvecklas mest av de som ännu ej behärskar det till fullo (läs: barn) och det är stor skillnad på tidningssvenska och annat skrivet språk. Det berättas också en del om talspråk och man får sig en hel del historik till livs. Jag älskar helt enkelt boken!

Skulle man säga något negativt så skulle det vara att den faktiskt inte är riktigt lika underhållande hela vägen. Den första halvan eller två tredjedelarna är klart bäst och varför vet jag faktiskt inte. Kanske beror det på att Fredrik Lindström sedan kommer in på avdelningen ’fula ord’, ett intressant ämne utan tvekan, men när Lindström refererar till Magnus Ljung och Svordomsboken, som jag faktiskt har läst känns det inte lika originellt längre. Jag känner redan till resonemangen från Magnus Ljung och det blir lite av en upprepning för mig. Naturligtvis är även de andra delarna av boken hänvisningar till andra men det blir inte lika påtagligt som när man redan har läst vederbörande.

Men nu handlar det inte bara om språket faktiskt, det är också en bok om olika företeelser. Det är svårt att ge exempel på detta eftersom allt är skicklig hopvävt och svårt att dela från vartannat men jag kan säga att det avslutande kapitlet som tar upp varför det inte finns några Damer och Herrar längre sträcker sig långt bortom det språkliga. Eller också gör det inte det eftersom vår uppfattning av orden också speglar ordens betydelse. Det är en lång historian, läs boken så får du se!

Bengt Sändh – Cornelis i mitt minne

Utgiven av: Big Bok

ISBN: 9789185499328

Det här är i särklass den roligaste bok jag har läst om Cornelis Vreeswijk. Jag har visserligen inte läst så mycket och så där rysligt mycket finns det väl heller inte att tillgå men den här känns mycket ärligare och mindre politiskt korrekt än de andra. Bengt Sändh gör heller inte anspråk på att det ska vara en biografi i vanlig mening och resonerar som så att det behöver man inte skriva om, för det finns redan andra som har gjort det! Det finns diskografier och biografier som beskriver honom nästan från födseln och åtminstone fram till hans död.

Till skillnad från dem är det här en serie självupplevda händelser som redogörs. För min egen del fick jag en mycket större inblick i personen Cornelis efter den här boken. Anekdoter som roar väldeliga men som också målar upp en bild av hur han egentligen var utanför scenen. Nu har man förstås inget annat att gå på än att Bengt Sändh påstår att det han skriver är sant men min uppfattning om författarens integritet på det planet är bergfast. Är det någon som inte skulle hyckla så är det just Bengt Sändh!

Och på tal om det så är det ju inte bara en bok där man får krypa under skinnet en smula på Cornelis. Eftersom Bengt och Cornelis var kollegor vid tiden när det begav sig får man förstås en hel del information om Bengt själv också, det är alltid trevligt och det torde finnas betydligt färre skrifter om denne mans trubadurskap än om Cornelis dylika! Detta innebär förstås också att man får sig lite till livs om flera personer som också umgicks i samma kretsar. Finn Zetterholm, som Bengt Sändh gjort ett par skivor tillsammans med, till exempel några gånger. Självklart har ”Skepparn” Cervin en självklar plats då vispråmen Storken är central i berättelsens begynnelse.

Men det utelämnas också sådan som vi kanske inte har någon större glädje av att veta. Sådant som avslöjar prekära situationer och liknande för tredje man. Jag är visserligen nyfiken på dessa utelämnade namn men samtidigt tycker jag att det är helt rätt att de får förbli anonyma. Sprit och amfetamin är ett ämne som är närvarande nästan hela tiden. I synnerhet det förstnämnda och jag kan tala om att det är inga små mängder alkohol som det talas om! Det är inte undra på att det gick åt helvete med levern.

Det är en synnerligen lättläst bok. Den är skriven på ett ganska rättfram språk men innehåller stundom lite ovanliga, eller gammaldags ord. Personligen tycker jag bara att det är charmigt, det ger en äkta känsla av Bengt Sändh som väl alltid har uttryckt sig lite speciellt i sina visor. Jag tror det tog mig två dagar att läsa ut boken, det var svårt att lägga ifrån sig den och den är inte särskilt tjock heller. Det är runt 150 sidor mellan pärmarna och i och med att det oftast är ganska korta händelser som beskrivs är det faktiskt en del blansksidor i den också. Varje nytt kapitel startas på udda sidor, alltså till höger på ett nytt uppslag.

Jag rekommenderar boken starkt, enda nackdelen med den är att den är så svår att hitta…

KJ Larsson – Xlos Delden

Utgiven av: Wela Förlag

ISBN: 978-91-86081-71-3

Alltså, mer obegriplig titel får man väl leta efter? Jag älskar den! Det finns ingen anledning att ge några onödiga ledtrådar i bokens titel om vad vi ska få ta del av. Mer än att det är en hel okänd resa vi ger oss ut på förstås.

Att förklara bokens handling är faktiskt lite problematiskt. Den handlar om Xlos, som vid tilldelningen av kroppar fick en kontorsslav som han verkligen inte trivs med. Eller rättare sagt, han trivs inte med den fysiska existensen överhuvudtaget! Allt han vill är egentligen att ta sig tillbaka till Delden, platsen där allting började, platsen där inga fysiska kroppar behövs. Måste han trots allt stanna i en fysisk kropp vill han helst av allt bli en fisk som får simma i korallreven.

Allt härstammar alltså från en plats, eller dimension där kroppar inte existerar. Det är bara själar om vi ska uttrycka det enkelt, som tagit över kropparna på jorden för att deras ondskefulle ledare bestämde det. Man får säga att det är dystopiskt uttryckt men det är inte allt. Det är också fantastiskt surrealistiskt och bisarrt alltihop.

Ska sanningen fram så fann jag de första hundra sidorna, ungefär en tredjedel av boken innehåll, som oerhört lättläst och jag hungrade hela tiden efter mer fast jag egentligen inte orkade ta till mig mer. Beskrivningarna av hur världen fungerar var skrivna med en sådan cynism att de tilltalade mig. Skulle någon intaga föda så handlade det om utfodring. Hela tiden kunde man hitta sådana omskrivningar. Inga krusiduller, bara cynism deluxe!

Detta håller väl i och för sig i sig, men jag känner att fokus flyttas lite efter den inledande tredjedelen. Kanske är det för att man blir så van vid uttrycken men jag tror det är att det faktiskt börjar infinna sig en handling i boken också. Det är nämligen inte bara så att Xlo vill bli en fisk bland korallreven, han vill också finna sin själsfrände – Xmo, som han separerades ifrån vid tilldelningen av kroppar. Mycket av de resterande två tredjedelarna ägnas åt detta, dock inte utan att ironin avstannar i handling. Det är bara den språkliga cynismen som jag upplever förändrad.

Länge trodde jag att jag hade gåtans lösning i min hand. Snart kom jag fram till att jag hade helt fel, vilket föranledde mig att formulera en ny teori som sedermera också kunde vederläggas osv. om och om igen. Detta pågick till en punkt där jag trodde att historien faktiskt inte skulle få ett slut eller upplösning men jag måste upplysa om att så absolut inte är fallet! Faktum är att spänningen hålls intakt intill sista meningen! Och vilken mening sen, ren och skär briljans!