Mitt år – 2013 – med litteraturen!

Till att börja men måste jag erkänna att jag inte i mina vildaste fantasier kunnat tro att jag skulle läsa och skriva om så mycket böcker som det har blivit sedan jag startade den här bloggen. Jag är glad att jag äntligen kommit ut ur garderoben och blivit en fullfjädrad bokmal. Det som främst har varit mitt intresse, allt sedan starten, har varit klassikerna. Min ambition har alltid varit att fylla på med recensioner och tankar av de stora verken allteftersom. Det som ställer till problem – angenäma problem förstås, är de recensionsexemplar som dyker upp och som av naturliga skäl måste prioriteras framför all annan litteratur. Men recensionsexemplar eller inte så tänkte jag sammanfatta mitt år – 2013 – med litteraturen!

Jag har gått igenom några faktaböcker under året som gått, det är inte så många och det är förstås också av betydelse vad man räknar som fakta. Är Fredrik Lindströms JordensSmartaste Ord fakta? Det är utan tvekan en bok som behandlar språket på ett synnerligen intressant sätt. Jag har sedan tidigare också begagnat mig av hans bok Världens Dåligaste Språk och den här följde precis samma mönster. Mycket intressant!

Man kan också fråga sig om huruvida filosofin i 100 Stora Tänkare eller Tomas Gunnarssons instruktioner i Att Överlista Jante räknas som fakta. Hur är det med Fulcanellis KatedralernasMysterium? En alkemisk bok som jag hade svårt att tränga innanför skalet på. Är Bengt Sändhs skriverier om sina eskapader med Cornelis Vreeswijk – Cornelis i Mitt Minne fakta? Vad är egentligen fakta? Är doktorsavhandlingen Skräckskönt, i vilken jag fann mig själv citerad två gånger fakta? Kanske inte… Men visst är en biografisk bok om Metallica så nära fakta man kan komma?

Hur är det med klassikerna då? Jodå, några stycken har det allt blivit. Jag har läst De TreMusketörerna och Lars Görlings 491. Tack vare Vertigo Förlag har jag också fått möjlighet att läsa och recensera ett par riktiga pärlor som jag uppskattade mycket. Dels Gabrielle Wittkops Nekrofilen som verkligen inte passar alla och dels Octave Mirbaeus Lidandets Lustgård som kan benämnas med ungefär samma epitet. Båda var böcker som passade min makabra och morbida smak som handen i handsken.

Jag har också hunnit med Carolina Gynnings första bok, efter Ego Girl och Ego Woman förstås – Laura: Flickan från Havet. Jag har läst Povel Ramels samlade dikter i boken Lingonben och Michael Fauns högst märkliga noveller på engelska i Six Pack o’ Strange Tales. PÅ tal om engelska så har jag också påbörjat en egen översättning av Cindy L Hutchins The Fall and the Door men jag törs inte lova något färdigdatum för den. Vi får se helt enkelt.

Något som har slagit mig under året är att jag finner stor förtjusning i dystopier. Två har jag hunnit med. Båda från svenska okända författare. De är i alla fall okända för mig! Det rör sig om Love Kölle och KJ Larsson som skrivit Galtmannen respektive Xlos Delden. Båda mycket märkliga historier. Märklig var förstås också KG Johanssons Samvetsmakaren, men eftersom det rör sig om en mer eller mindre regelrätt science fiction roman är det inte så konstig att det som sker sker – kanske.

Slutligen hann jag med ytterligare en novellsamling. Den här gången i form av små brev. Göran Andreassons lilla JagMigMitt.com. Sannolikt hinner jag inte med mer i år. Men 19 böcker på ett år varav en eller ett par riktiga tegelstenar får jag vara nöjd med. Det innebär 0,36 bok per vecka även om det förstås är lite klumpigt att räkna på det sättet.

God Jul alla!

Daniel Dellamorte & Tobias Petterson – Violent Italy

Det här är egentligen en ganska gammal text som ursprungligen publicerades på annan plats. När jag gick igenom mina gömmor insåg jag att det naturligtvis passar bättre här!

Utgiven av: Tamara Press

ISBN: 91-974334-0-3

Språk: Engelska

Författaren heter Daniel Dellamorte och gjorde sin nuna känd för några år sedan genom att medverka i dokusåpa Baren. Redan då talades det om hans filmkännedom och hans dödsmetal. Nåja, boken gavs ut 2002 och är ett samarbete med Tobias Petterson.

Kanske är boken intressantast för oss som redan har en viss kännedom om dess ämne - incredible exploitation cinema. Bokens titel har redan skvallrat om vart vi ska bege oss för att få vårt lystmäte av dessa extrema filmer mättat.

Men som jag sa så tror jag att man har mest utbyte av boken om man kan en del sen innan, har vissa fundamentala kunskaper om de olika genrerna som beskrivs i boken. För det är precis vad boken går ut på, den beskriver kortfattat 8 subgenres, deras uppkomst och historia samt vad som är karakteristisk för just den genren.

1. Mondo film
2. Spaghetti Western
3. The Giallo
4. Crime film
5. Cannibal film
6. Terror film
7. Nazi Film
8. Nunspoitation film

Som ni ser så handlar det om extrema genrer som ofta var väldigt kortlivade och där det gjordes mycket få filmer som passar in på Dellamortes definition. T.ex. så skriver han att det bara gjordes 7 riktigt kannibalfilmer och när man tänker efter kan det faktiskt ligga nånting i det! Här använder han t.ex. exemplet Zombie Holocaust som han anser vara en hybrid mellan zombiefilm och kannibalfilm och därigenom diskvalificeras. Man kan inte annat än att hålla med.

Faran som jag ser med boken är att om man är ovan vid filmtypen som beskrivs och inte har tillräckliga egna referensramar, genom att t.ex. ha sett mycket i genren, kan det kännas som ett oändligt uppräknande av filmtitlar, regissörer och årtal.

På det hela taget skulle jag rekommendera boken till den som vill fördjupa sitt filmkunnande och känna en större förståelse för varför saker och ting ser ut som de gör i det mytomspunna landet Italien – boken är på engelska.

Göran Andreasson – Jagmigmitt.com

Utgiven av: Mammaskeppet

ISBN: 978-91-87507-44-1

I förordet talar Göran Andreasson om att han har samlat texterna i boken från sin sajt jagmigmitt.com. Det är alltså brevskrivare som skrivit till sajten och berättat sina historier som han sedan har samlat. Vidare påstår han att han har samlat de som på något sätt har påverkat honom och det är väl isig en bra ambition! Huruvida det verkligen finns en hemsida och några brevskrivare kan man fundera över. I mitt huvud får jag inte riktigt till det. Jag tycker mer det känns som en novellsamling där illusionen att det skulle vara olika författare som har skrivit de olika berättelserna är tydlig. Det vill säga att jag inte tycker att det är så pass stor språklig skillnad mellan dem att det är ställt bortom allt tvivel att det är olika brevskrivare det verkligen handlar om. Dessutom är det samma typ av felaktigt utsatt kommatering och särskrivning i flera av texterna. Det kanske främst är ett sättningsfel i och för sig men ändå något som gör att jag håller det för sannolikt att det är en och samma upphovsman bakom alla berättelserna.

Visserligen finns det lite olika sätt att behandla historierna på. De är skrivna ur lite olika perspektiv. Vissa mer talspråkiga och vissa rent av nästan på dialekt, eller åtminstone med fokus på ett talfel som en av karaktärerna i berättelsen lidet av. Hon kan nämligen inte säga bokstaven ”R”. Det blir lite svårt att läsa det när alla ”R” är utbytta på ”J” och talspråket dessutom är synnerligen närvarande. Som om inte det vore nog är det till och med så att det förekommer en del engelska i just denna berättelse.

Boken är ungefär 340 sidor lång och innehåller 18 berättelser om jag räknar rätt. Krasst räknat skulle detta innebära ett genomsnitt på nästan 19 sidor per berättelse men så statiskt är det förstås inte. Några av dem har nog ungefär den längden medan ett par at riktigt långa och några endast ett par sidor långa. Illusionen av brev går väl lite förlorad när man närmar sig 50-60 sidor eller ännu mer. Jag tror att det är någon som är upp emot 100 faktiskt. Men de ger å andra sidan de bästa berättelserna. De som håller endast ett par sidor är mest trovärdiga men hinner inte utveckla någon egentlig dramatik.

Det går fort att läsa boken! Det är också praktiskt om man har begränsat med tid eftersom man kan plöja både en och två av de kortare texterna på en medellång lunchrast utan problem. De längsta texterna tar förstås längre tid och där finns dessutom det angenäma problemet att det är ont om ställen som ämnar sig bra för en paus. Man vill gärna läsa färdigt livsödena helt enkelt.

I efterordet, för det finns ett sådant också, finns en ledtråd till hur det egentligen ligger till med brevskrivandet. Det står att ingen nu levande människa ska belastas med vad som står skrivet i boken, sant eller osant. Vidare står där också några krumelurer som ifrågasätter sanningen, eller vårt sätt att förhålla oss till den. Det är som jag alltid brukar säga – sanningen är subjektiv, den absoluta sanningen finns inte!