Hjalmar Söderberg – Doktor Glas

Utgiven av: Albert Bonniers Förlag

ISBN: Saknas

Jag älskar klassiker! Jag älskar att få begagna mig av de böcker som sedan årtionden varit litteratur som bör ingå i allmänbildningen. Om man nu kan tala om en litterär allmänbildning. Kan man det? Den här gången är turen kommen till Hjalmar Söderbergs Doktor Glas. Vi delar efternamn men jag tror inte vi är släkt på något sätt, men vem vet?

Jag vet inte om det finns nyare språkversioner än den variant som jag läste men språket är onekligen ålderdomligt. Det stavas på gammalt vis men det är absolut inget problem. Jag tror jag skulle tycka mindre om att man moderniserade den. Det blir liksom en egen charm på något sätt.

Som vanligt tar det mig 50 sidor innan jag kommer in i berättelsen. Lite mindre är det nog i det här fallet för den kommer igång ganska snabbt. Vidare har den formen av en dagbok, vilket är lite intressant. Man får följa Doktor Glas egna tankar och händelserna ur hans perspektiv. Den sensmoraliska frågan som ställs är om det är försvarbart att döda en människa för att någon annan ska få det bättre. Detta är en tanke som Doktor Glas ständigt brottas med både före och efter han begår gärningen.

Egentligen är idén inte helt olik den som drabbar Raskolikov i Fjodor Dostojevskijs Brott och Straff. Han anser sig på något sätt stå över de gängse normerna och, försöker åtminstone, rättfärdiga sitt brott. Men det finns något mer här. I Raskolikovs fall kändes det mer som att han kände ett tvång att bevisa att han kunde. Här blir istället slutet fyllt av melankoli. Doktor Glas inser att han aldrig kommer att få den han älskar, eller också inser han att han är oförmögen att älska över huvud taget. Till slut känner han bara en tomhet över det liv som gått honom förbi.

Jag gillar boken. Den är inte så tjock (om man nu kan tala om tjocklek på en e-bok som det är frågan om i detta fallet). Mitt läsarprogram säger 102 sidor och det är väl lite lagom så där. Det är alltså inte en sådan tegelsten som till exempel nämnda Brott och Straff får anses vara, men riktigt bra! Som inblick i det mänskliga psyket är det en riktigt intressant betraktelse!

Thomas Green – Ängel på Drift

Utgiven av: Bookworms

ISBN: 978-91-982017-0-3

Ofta brukar det ta mig mellan femtio och hundra sidor innan jag riktigt kommer in i det jag läser. Ibland har man inte den lyxen och även om förlagets hemsida säger att boken innehåller 400 sidor säger mitt e-bok program inte mer än 286 dito. Visserligen refererar det förstnämnda till pocketupplagan medan jag begagnat mig av en elektronisk kopia. Jag vet inte hur ration är alls faktiskt. Det är mindre viktigt men hur som helst känner jag aldrig att jag riktigt kommer in i berättelsen.

Det är en sådan där historia där man egentligen följer flera personen och som slutligen ska flätas samman till en enda historia. Jag har, ärligt talat, svårt att hålla isär och komma ihåg vad det handlade om senast jag plockade upp min läsplatta. Det beror säkerligen delvis på mig själv men också på sättet det är skrivet. Jag får ingen längtan av att veta mer och det tycks mig som att karaktärerna är lite för platta för min smak. Jag är kanske orättvis eftersom jag hela tiden söker perfektion. Och det, mina vänner, är som bekant något som är få förunnat.

Det finns passager där jag inte alls är överens med språkbruket och det finns också tillfällen där jag undrar om korrekturläsningen verkligen har fungerat som den ska. Men på det hela taget ska jag väl inte klaga. Det är många bitar som ska knytas ihop och tillslut når man i alla fall något som får betraktas som en upplösning. Om det är ett lyckligt eller olyckligt slut är jag inte helt säker på.

Slutligen tänkte jag inkludera handlingen saxad från förlagets sida. Den beskriver bättre än vad jag hade kunna säga med egna ord:

På den idylliska ön Vinalhaven utanför USA:s östkust spolas en man upp på land utan minne och identitet. Hans närvaro i det lilla samhället utlöser en rad oförklarliga händelser som flätar samman åtskilliga människoöden. Främlingen binder samman två vitt skilda världar och är omedveten om att han påverkar alla att fatta livsavgörande beslut de annars inte skulle ha gjort. Deras liv kommer aldrig mer att bli det samma när fullkomligt absurda möten avlöser varandra

Thomas Sjöberg – Den Motvillige Monarken – Carl XVI Gustaf

Utgiven av: Hör Opp!

ISBN: 978-91-86615-23-9

Jag har lyssnat på ljudböcker förr men det här är första gången jag skriver om en sådan. Upplevelsen blir lite annorlunda jämfört med det skriva ordet men i slutändan handlar det förstås om samma sak – att förmedla en historia. Jag inser att uppläsaren har en oerhört viktig roll i sammanhanget. Det är otroligt viktigt att denne har förstått texten och kan förmedla den på ett tydligt och inlevelserikt sätt! Torsten Wahlund, som gör jobbet på denna ljudbok gör ett fantastiskt bra jobb i detta sammanhang. Jag gissar att det inte är första gången han har läst in en bok.

Däremot känns det lite märkligt att lyssna på när någon annan läser upp vad författaren har skrivit i ”jag-form”, om motiven bakom boken och hur undersökningsprocessen har gått till. Inget konstigt egentigen, det låter bara lite märkligt när man vet att vederbörande faktiskt inte är personen ”jag” i sammanhanget.

Men själva historieberättandet är onekligen intressant. Det tog inte många minuter av min tid förrän jag insåg att jag skulle stormtrivas med den här boken. Det är helt klart ett fantastiskt arbete som är nerlagt för att ge oss den sanna(?) historien om Carl XVI Gustaf. Jag sätter dit det där frågetecknet för att jag inte riktigt vet hur jag ska förhålla mig till den bild boken ger av vår Konung. Å ena sidan betvivlar jag inte den, å andra sidan vill jag inte att det ska vara sant. Åtminstone inte boken andra del, som är synnerligen smutsjournalistisk. Det talas om vilda fester med helnakna brudar och en dyngrak kung. Det talas om hemligheter som ingen ens vill dementera och det talas om vittnen som är rädda för Säpos vedergällning om de träder fram i dagsljuset. Det är onekligen denna del som är den intressantaste att gotta sig i!

Första delen, som det mesta av boken består av, behandlar mera offentliga uppgifter av Kungens tillträde på tronen och hur han har skött sitt ämbete. Så vitt jag kan utläsa har det varit näst intill oklanderligt. Det är klart att man lägger lite fokus på utbildningar och sådant som Kungen, eller Lill-prisen som han var på den tiden, fick det lite extra förspänt. Det ligger nästan lite i saken natur men detaljer är alltid av intresse.

Kort sagt kan jag säga att jag verkligen rekommenderar boken. Den kan vara lite jobbig emellanåt när det ska räknas upp en massa saker. Listorna tar liksom aldrig slut. Men om man frånräknar dessa tillfällen har jag inget att anmärka på.

Som medförfattare står även Deanne Rauscher och Tove Meyer uppräknade. En av källorna är Mille Markovic, vars historia jag tidigare skrivit om.

KG Johansson – Våldets Förbund

Utgiven av: Mix Förlag

ISBN: 978-91-87671-24-1

Det här är något som jag fick tillskickat mig för väldigt länge sedan. Eftersom det är en E-bok och jag inte hade något vettigt sätt att ta del av den på, föll den i glömska. Jag ber om ursäkt för detta. Det går bara inte att sitta vid en dator och läsa; det funkar inte för mig. Visserligen rör det sig om en novell och ingen roman men det spelar ingen roll. Jag kan inte koncentrera mig tillräckligt länge. Dessutom plingar det alltid till av en mejl eller meddelande att det inte finns möjlighet till sammanhang i läsandet.

Nu har dock saker och ting förändrats och jag har helt andra möjligheter. Filen är på 36 sidor, jag vet inte om det är representativt för en novell eller inte men jag vet att det inte krävs särskilt många lästillfällen för att ta sig igenom det. Och är man ovan läsare är det helt klart noveller man ska börja med. Det kan vara inkörsporten till en författare eller genre. I det här fallet känner jag till KG Johansson sedan tidigare. Jag har läst flera av hans böcker, varav någon av dem visade sig vara en riktig tegelsten. Jag är kanske inte mest imponerad av hans sätt att skriva som den fantasi och de ämnen han välja att vinkla.

Så är det här också. Själva skrivandet skulle väl kunna vara gjort av vem som helst. Jag ser inga direkt språkligt unik i texten. Däremot gillar jag ämnet som KG har valt att centrera sin novell runt. Det handlar nämligen om Noaks Ark och vad som ”egentligen” föriggick där. Är man djupt troende förfasas man nog över tolkningen som KG berättar här. Och i det fallet kanske man bör undvika boken. Är man däremot intresserad av en mycket fri tolkning – en fantasi om hur det skulle kunna ha varit, är det däremot en bok som verkligen lämpar sig för läsaren!

Det är svårt att gå igenom händelserna tydligt eftersom jag då riskerar att avslöja själva twisten i det hela. Men å andra sidan är det som sagt en e-novell som inte kostar dig många kronor i investering. Låter det som ett intressant ämne tycker jag att du ska offra både dessa futtiga kronor och din tid för att gå igenom historien. Den är värd det och jag ångrar att jag inte själv gjorde det tidigare.

Charles Dickens blir Carl XVI Gustav

Det är nu ett bra tag sen jag äntligen fick tag i Historien om två städer av Charles Dickens. Vad jag minns så jagade jag den länge i svensk version och blev överraskad över att det var så svårt att hitta den. Då jagade jag den förvisso ny i de vanliga bokhandlarna, fysiska butiker dessutom. Det är många år sedan. Jag glömde sedan bort jakten tills helt nyligen då jag av en händelse råkade se den begagnad för en spottstyver. Liksom Gert Fylking, tänkte jag – Äntligen!

Sedan dess har jag försökt att komma in i boken. Det är fortfarande så att jag är lite kär i det inledande stycket. Jag vill inte citera eftersom jag inte äger några rättigheter men det går säkert att använda vår vän Google för ändamålet. Versionen jag fick tag i består av två böcker, del ett och del två. Jag har sedan ett par veckor fastnat 150 sidor in i den första delen. Jag får inget grepp om berättelsen. Mer än så behöver jag kanske inte säga. Självklart kommer jag att försöka igen vid ett senare tillfälle men just nu känns det inte som att jag kommer mycket längre.

Istället ska jag prova något nytt, eller nästan nytt i alla fall. Jag ska ge mig på en ljudbok! Det handlar om boken Den motvillige monarken som jag har velat läsa länge. Det blir en ny upplevelse att testa ljudboksformatet som jag är högst obekant med. Endast ett par stycken har spisats genom årens lopp. Men efter att jag snart är klar med första skivan vet jag inte om jag kan släppa den. Det är oerhört intressant. Så enkelt är det! Jag byter Charles Dickens mot Carl XVI Gustav.

Ulla Bolinder – Trauma

Utgiven av: Förlaget Orda

ISBN:978-91-7553-969-0

Den här boken liknar inget annat jag har läst förut. Berättelsen är uppdelad i ganska många små fragment som alla spelar sin viktiga roll för händelseförloppet. Inget sker heller direkt utan allt berättande är indirekt. Det är nämligen en deckare, eller kriminalroman, som använder sig av ett helt annat grepp. Den berättar sin historia genom att låta oss ta del av polisförhör och liknande.

Det är en mängd olika personer som får komma till tals på det sättet. Lite för många för att jag ska kunna hålla reda på dem alla, men man får helt enkelt sålla och sortera bort det man inte tycker verkar nödvändigt att hålla reda på just då. Detta innebär också att språket förändras allt eftersom nya personer berättar om händelser som varit viktiga för dem. Händelser som kan, men inte nödvändigtvis, har samband med det mord som boken fokuserar på.

Man hittar en sjuttonårig flicka i ett dike och låter sedan berättelse efter berättelse, förhör efter förhör, gå igenom allt som kan tänkas vara av intresse för utredningen. Det ger ett mycket realistiskt intryck och jag kan mycket väl tänka mig att riktiga fall ser ut på det här sättet. Det är många pusselbitar som ska läggas på plats!

Man kan säga att stilen har två delar. Först hade jag lite svårt för att komma in i den. Det var svårt att hålla isär personerna. Jag visste inte vilka som var viktiga och vilka som bara var ”utfyllnad” i berättelsen. Allt eftersom förändras dock det där och om man från början hade svårt för att ta tag i läsandet blev det precis tvärtom på slutet. Då var det svårt att lägga ifrån sig boken. Framförallt gillade jag delarna när det var barn som intervjuades av förhörsledaren. Det kändes så på pricken realistiskt att barn skulle svara på det sättet som det gestaltas i boken.

Eftersom det är en deckare, en kriminalroman, är det naturligtvis till syvende och sist av vikt att vi får en upplösning på fallet. Jag kan glatt meddela att det ända fram till de sista sidorna är oklart vad som egentligen har hänt.

Gillis Herlitz – Socialgrammatik

Utgiven av: Uppsala Publishing House

ISBN: 978-91-7005-342-9

Allt eftersom åren går inser jag mer och mer att det där att umgås med andra människor inte är så lätt. I mitt fall är det förstås snarast enklare numera än det var förr men det beror å andra sidan till stor del på att jag har ökat min medvetenhet, till exempel genom böcker som den här.

För de flesta kanske det är oerhört torr läsning att ge sig på något sånt här från pärm till pärm men jag fann den oerhört lättsmält. Jag gillade verkligen Gillis Herlitz retorik! Det blir oerhört lätt att förstå vad han menar och det är lite av hela saken med en sådan här bok. Det finns tabeller och överkådliga förklaringar av dem. Styckena är oftast kort och beskriver det som diskuteras under dem mycket bra.

Jag vet faktiskt inte vad jag ska orda om mer. Det här en bok som kanske inte lär ut hur man umgås med folk – även om det ingår i undertiteln, men den kan i alla fall väcka tankar och funderingar. Har du, liksom jag, problem med sociala interaktioner tycker jag du ska läsa denna, det kan ge dig värdefulla insikter till din vardag!

Sir Arthur Conan Doyle – Den Leende Vännen och andra historier

Översättning: Love Kölle

Utgiven av: Sigill Förlag

ISBN: 978-91-980831-5-6

Personligen så förknippar jag Conan Doyle enbart med berättelserna om mästerdetektiven Sherlock Holmes men givetvis är jag medveten om att han skrev annat också. Dock har jag inte läst något av det förrän nu. Sigill Förlag gör nämligen en kulturgärning och ger ut några av dessa berättelser i en liten pocketbok.

På runt hundra sidor innehåller boken allt som allt fem berättelser. Man känner helt klart igen sig från Sherlock Holmes berättelserna, det är inget häpnadsväckande men klart underhållande läsning. Det sköna är att eftersom berättelserna är så pass korta kan man läsa en hel berättelse från början till slut om man bara har några minuter över.

Sherlock Holmes är som sagt inte med, men skulle kunnat vara det åtminstone i ett par historier. Det är lite mystik och vid något tillfälle kom jag att tänka på den gamla serien Twilight Zones tvistade slut. Det är ett grepp som jag gillar starkt. Jag gillar också berättelsen Det som ligger begravt som andas Edgar Allan Poe. Det var i alla fall vad jag tänkte på när jag läste den. Exakt hur jag jämför vill jag inte gå in på för att inte förstöra nöjet för läsaren.

Boken kanske är en bagatell i litteraturflödet men jag tycker ändå att den bör uppmärksammas av den som finner små mystiska historier underhållande. Jag gillade den men det är svårt att skriva speciellt utförligt om den. Dels för att det handlar om en novellsamling men också för att det är så pass sparsamt med noveller mellan pärmarna. Temat är mystik men det är svårt att specificera ytterligare. Mer än vad jag redan har gjort i alla fall.

Åke Lasson – Blicken

Utgiven av: Columbi Publishing

ISBN:978-91-979472-8-2

Fan så bra!

Egentligen skulle jag väl inte behöva skriva mer än så men eftersom jag tycker om att lägga ut texten lite mer ska jag beskriva lite tydligare vad jag menar. Det är en historia som skildrar Rickard, eller Rickardo som han egentligen heter. Han tycker inte om sitt italienska namn nämnvärt och föredrar den svenska varianten. Han är kirurg och han nyligen flyttat från ett litet sjukhus till ett betydligt större, för att kunna bedriva forskning. Inledningsvis berättar han om sina svårigheter med döende patienter, eller rättare sagt problemet att meddela dem om att de inte har lång tid kvar och att det i bästa fall är frågan om palliativ vård.

Han beskriver ögonen, de ögon som inte kan lämna honom. Det är ögonen från patienter, levnadsglada sådana, som inte har någon chans till operation. Patienterna som inte kan bli friska, varken av en operation eller med cellgifter. Cancer är bokens röda tråd och i många av de beskrivande fallen är cellgifter bara ett sätt att fördröja vad som ändå kommer att ske.

Åke Lasson

Det märks att Åka Lasson, som har arbetat som kirurg i 35 år, vet vad han skriver om. Det är inte bara sjukhusjargong och medicinska termer, det finns en närvaro i berättelsen som nästan får mig att tro att han har hämtat mycket av inspiration till berättelsen från sina egna erfarenheter. Det vore väl förresten inte så märkligt. Om man har arbetat som kirurg i 35 år lär man har stött på döden och obotliga patienter någon gång under sitt yrkesverksamma liv.

Redan i inledningskapitlet, faktiskt efter bara några sidor, var jag helt fast. Jag kunde knappt lägga ifrån mig boken även om jag var tvungen. Min nattsömn rubbades eftersom jag helt enkelt var tvungen att få reda på mer, bara ett kapitel till – typ.

Efterhand bygger Åke upp karaktären Rickard till något mycket mer än bara kirurgen som jagas av de obotligas blickar. Han blir en levande figur som cyklar Vättern runt, får barn, åker på utbildning och utvecklas både som kirurg och människa. Han får relationer på arbetet som från början verkade vara något helt annat och emellan varven bjuder Åke oss också på en del filosofi. Vid något tillfälle talas det till exempel om skillnaden mellan att arbeta som kirurg eller att vara kirurg. Det där går så klart att översätt till vilken yrkeskategori som helst. Det är skillnad på inställningen till arbetet helt enkelt – och en skillnad på den personliga integriteten också skulle jag vilja säga.

Boken är på knappt 270 sidor men det kändes inte som det. Det var oerhört lätt att läsa den men så är ämnet mycket intressant också! Det var känslosamt att ta del av de tragiska livsöden som inleder boken. Det känns nästan som att man vore där, bredvid Rickard, när han berättar för oss. Det är en otrolig skärpa i beskrivandet. Jag gillar den skarpt och rekommenderar den kollosalt mycket!

Stephen King – Varsel (The Shining)

Översatt av: Bo G. A. Ericsson

Utgiven av: Legenda

ISBN:91-582-0496-2

Min tidigare bekantskap med Stephen King är ganska sparsam, åtminstone när det gäller litterära förlagor. Filmerna som är baserade på hans verk har jag dock sett många av, däribland filmen från 1980 och miniserien från 1997, som är baserad på den här boken. Eftersom folk ständigt har ett behov av att jämföra böcker med filmer tänkte jag inte vara sämre. I det här fallet är det dessutom så att så gott som alla anser att filmen inte är trogen boken, att Stanley Kubrick har ändrat för mycket i berättelsen. I flera år har jag därför haft för avsikt att göra en jämförelse av de tre versionerna av historien. Nu tar jag första steget med boken.

Det första som slår mig är inte hur annorlunda historien är, jag känner igen mig ganska snabbt faktiskt. Snarare reagerar jag för hur annorlunda det känns att läsa Stephen King jämfört med att se filmatiseringarna. Upprepade gånger har jag hävdat att det finns ett återkommande problem i nästan alla filmatiseringarna, i alla fall de av övernaturligt natur. Det brukar vara tämligen intressanta uppbyggnader som sedan spricker i ointresse ju närmare finalen man kommer. Det är bara uppbyggnaden som är intressant, upplösningen fungerar sällan.

Men här är det tvärt om! De första hundrafemtio sidorna eller så var en plåga att ta sig igenom. När det väl börjar hända något blir det genast mycket bättre och framåt slutet kan jag knappt lägga ifrån mig boken. Jag vill inte påstå att jag gillar Stephen Kings sätt att skriva. Det är på tok för långrandigt för mig smak. I alla fall i själva uppbyggandet. Visserligen målar han upp miljöerna på ett tydligt sätt men det är på tok för mycket onödig text. Dessutom är styckena ofta alldeles för långa. Det blir bara svårläst.

Nu ska det dock sägas att jag har läst en översättning och inte har koll på hur det verkligen ligger till på originalspråk. Jag kan tänka mig att det är ett liknande språkbruk. Däremot har jag problem med själva översättningen. Jag reagerade för en massa saker men främst på att översättaren envisas med att skriva ”dollars”. Det kan såklart finnas en poäng med detta om det finns ett liknande ”tick” på originalspråket med det stör mig i alla fall.

Jag har inte för avsikt att göra några jämförelser i den här texten utan nöjer mig med att konstatera att det är en gedigen spökhistoria. Hotellet Overlock är levande och tar familjen Torrance i besittning, i synnerhet Pappan Jack. Han är där i egenskap av fastighetsskötare under vintern men kanske blir abstinensen efter alkohol för stor för honom. Sonen Danny har ”strålningen” (The Shining) och kan se och höra sånt som har existerat för länge sedan, eller det som inte har hänt än. Han är mycket mottaglig för hotellets krafter liksom hans pappa fast på ett annat sätt. Han är 6 år och förstår inte vuxenvärlden men samtidigt har han en djupare inblick än någon annan.

Nåväl. Allt eftersom historien fortskrider desto våldsammare blir historien. De sista kapitlen är en riktig mardrömshistoria. Det är 500 sidor text, varav jag tycker man kunde ha kortat en hel del. Men till slut får man ändå lön för mödan. Nu ska jag se om filmen och miniserien…

Stina Nilsson – Luftens Sötma

Utgiven av: BoD

ISBN: 9789174634631

För ett par veckor sedan blev jag kontaktad av författaren till den här boken – Stina Nilsson. Det är väl det nya sättet att sprida sina alster på, att ge ut dem själv och sedan jobba stenhårt på at de får den uppmärksamhet de behöver. Jag fick instruktioner om hur jag skulle gå till väga om jag ville ha ett fysiskt exemplar att recensera och att recensera utifrån en digital kopia tillhör verkligen undantagen för mig. Jag har vid något enstaka tillfälle provat men det är verkligen inte min grej med läsplattor etc.

Ändå tvekade jag inför denna möjlighet att läsa något som jag normalt inte skulle titta två gånger åt. Det fanns flera anledningar till det, samtliga rotade någonstans i tidsbrist. För det första läste jag redan två böcker som jag själv såg ett nöje i, varav en skulle vara underlag för ett ganska stort projekt. För det andra hade jag redan åsidosatt mina två böcker för ett annat recensionsobjekt. När man får recensionsexemplar måste man prioritera om, vilket innebär att de egna böckerna vackert får förpassa sin nedåt i prioriteringshögen. För det tredje stod jag i begrepp att opereras och jag var osäker på hur mycket detta skulle påverka mig och för hur lång tid.

Så jag funderade. Mitt tidigare åtagande, som jag alltså varit ”tvungen” att slinka emellan med, var tämligen lättläst och utan allt för många sidor. Den här var heller inte alltför tjock, ca 90 sidor. Det borde gå ganska enkelt även om jag skulle vara utslagen några dagar. Sagt och gjort; häromdagen påbörjade jag denna diktsamling.

Som jag sa så är det här en bok jag knappast skulle titta åt två gånger i bokhandeln, knappast en gång heller om jag ska vara ärlig. För det första är det en tunn liten sak och jag har på senare tid börjat tycka om estetiken hos rejäla klossar. Men nu är det ju inte utsidan som räknas utan insidan. Är bara innehållet klokt nog spelar varken omslaget eller tjockleken någon roll. Dikter är inte riktigt min grej. Det finns diktare som jag är väldigt förtjust i och i synnerhet enstaka dikter men det är inte många och jag sneglar åt Gustaf Fröding, Nils Ferlin, Tage Danielsson och naturligtvis Cornelis Vreeswijk när jag säger det. Jag tror aldrig jag har läst en diktsamling från pärm till pärm och handlar det om längre poem är det heller inte vardagssyssla att läsa dem.

Ändå gav jag mig på denna, trots att jag med största sannolikhet visste att innehållet inte skulle komma i närheten av den typen av diktande som jag uppskattar. Man måste vidga vyerna kan man säga. Det står jag för och det var kanske just det jag var beredd att göra. Kanske ryktes jag med av texten på bokens baksida – Stina är inte som alla andra, hon har tagit sig upp igen efter två hjärnblödningar. Alldeles oavsett litterära kvaliteter är det något att uppmärksamma.

Nåja. Ungefär halva boken, eller lite mer, består av ganska konventionella dikter. Jag kan inte säga att jag egentligen förstår dem. Någon enstaka tar sig fram till mitt bröst och börjar kännas medan de flesta är obegripliga. Det är det som är lite grejen med diktkonst. Dikter behöver inte rimma, de behöver inte nödvändigtvis rytm av kända versfötter. De behöver inte vara förklarliga och de behöver inte vara rationella. Diktens viktigaste egenskap är att de ska kännas i hjärtat!

Sista delen här lite annorlunda. Det är väl fortfarande dikter på ett sätt men uppställningen av dem är annorlunda. Det blir mer som korta berättelser men ämnena är så naiva att det bara måste finnas en metaforisk mening med dem. Det är förresten också en av diktkonstens styrkor. Det finns förmodligen lika många uppfattningar om dess innebörd som det finns läsare. Självklart finns det inte lika många av dessa metaforiska berättelser som av de mer regelrätta dikterna. I genomsnitt kanske dessa längre berättelser är på tre eller fyra sidor. Även här är de flesta av dem obegripliga för mig men det är någon som fångar mitt intresse och som jag kan ta till mig, något som känns direkt i hjärtat!

Förlaget Som Gud Glömde - 20 år av Vertigo

Utgiven av: Vertigo Förlag

ISBN: 9789186567224

Är man som jag ett stort fan av Vertigo Förlags utgivningar, trots att jag inte plöjt igenom mer än ett fåtal sedan mitt litterära uppvaknande, är det här verkligen en gudabenådad bok. Är man obekant med förlaget är det inte säkert att man har ett lika stort utbyte av den fantastiskt rosa boken med den för ändamålet distorterade loggan. Jag säger inte att det krävs att man är otroligt insatt i vad boken handlar om på förhand för att kunna uppskatta den. Men det är nog bra om man är någorlunda intresserad av den historia den berättar och är beredd på i vilka termer den kan tänkas berättas. Vertigo är ett ganska speciellt förlag. Speciellt – låter det bra?

I mina ögon är det definitivt bra! I skrivandets stund har jag skrivit fyra gånger så mycket om Vertigo Förlags böcker här på bloggen som deras närmaste ”granne”. Tjugofem procent av förlagsinläggen är om Vertigo Förlag. Det är mitt favoritförlag, svårare än så är det inte! Det betyder förstås inte att allt de gett ut genom alla tider är de bästa och mest intressanta böckerna, det är mera en genomgående idé med förlaget som är det intressanta. Vertigo tycks aldrig rygga tillbaka och det finns onekligen en litterär kärlek bakom all påstådd provokation.

Det här är ingen bok man egentligen behöver läsa från pärm till pärm. Jag har gjort det men så är jag också noga med att jag verkligen ska ha läst och reflekterat ordentligt över det jag har läst. Inga halvmesyrer för min del. Den är uppdelad i flera olika delar som vart och ett har sin poäng men först när man sammanfogat dem ser man storheten. Det första som slog mig var den riktigt flickrosa eller Barbierosa uppenbarelsen som slank ur kuvertet. Vad tänker man om en sådan sak? Dessutom har förlaget distorderat sin logo till att liknas vid ett kvinnligt könsorgan. Det känns så rätt på något sätt. Hade innehållet varit något annan än Vertigo Förlags historia hade det varit fel, men nu blev det alltså alldeles rätt. Det är klart att Fittförlagets historia ska se ut så här!

I förordet konstaterar Carl Michael Edenborg att ambitionen var att boken skulle handla om Vertigo Förlag och inte om honom personligen. Antagligen är det oerhört svårt att nå ända fram med en sådan ambition när det gäller ett förlag som Vertigo. Det känns på så många sätt som ett enmansprojekt och det är väl ganska naturligt att mycket kommer att handla om själva drivkraften. I synnerhet när det handlar om att beskriva initieringen av förlaget. I förordet konstaterar också Edenborg att det saknas några röster i den nästkommande delen av boken. Framförallt är det fyra han vill lyfta fram av olika anledningar.

Denna följande del är nämligen texter av olika personer från Vertigos historia. De flesta verkar ha varit involverade i själva uppstarten av förlaget och lika många verkar ha en personlig relation till Edenborg. Man kan också konstatera att det där med att sära på förläggaren Edenborg personligen och själva förlaget Vertigo misslyckas ganska kapitalt. För min del som läsare spelar det egentligen ingen roll om man använder relationen med Edenborg eller den med Vertigo när man beskriver det man känner. Det är själva historiken som är intressant, att särskilja det som skribenterna inte klarar av att göra i text är inget problem i tanken. Några av dessa minnen är förstås roligare än andra och somliga har ett mer underhållande språk än andra. Men på det hela taget finner jag hela avdelningen mycket gemytlig!

Vad som sedan följer är något som man kallar för scrapbook som jag personligen inte finner lika intressant som den första delen. Det är precis som det låter en massa bilder och anteckningar om vad som en gång har varit. Det går rätt fort att bläddra förbi om man bara tittar på bilderna. Vill man läsa bildtexter etc. har man lite mer att göra. Och det är klart att man måste ta till sig all information och läsa dessa. Det finns faktiskt en hel del av den varan här. Ett och annat ovanligt fotografi också kan jag tänka mig. För komplettisten är det säkert oumbärligt men för min egen del känns det lite som att det fanns plats över som behövde fyllas ut. Likaså med den sista delen i boken som på liknande sätt visar upp olika reklamkampanjer genom årens lopp.

Men innan dess är det de rosa sidornas tur. De rosa sidorna är Edenborgs egna ord om Vertigos samtliga titlar de första tio åren. Det finns en hel del intressant att läsa här. Inte bara historik om själva utgivningarna, vem som tryckte dem eller gjorde omslaget. Det kan väl vara nog så intressant men det jag är allra mest intresserad av är hur boken kom till att ges ut överhuvudtaget. Vilka tankegångar som föregick själva utgivningen. Hur stor upplagan var och hur lång tid det tog att sälja slut den kan visst vara av intresse men trots att det rör sig om mitt favoritförlag är jag tämligen ointresserad av att läsa om det går bra eller dåligt ekonomiskt. Det finns det säkert andra som begriper bättre än jag i alla fall!

Avslutningsvis har jag beslutat mig för att hitta något negativt att skriva också. Sällan är en bok helt utan fel och brister och inte denna heller. Det är en riktigt lyxig bok och det känns att den är entusiastiskt gjord när man håller den. Jag älskar det rosa bandet som fungerar som bokmärke och jag älskar hur väl avvägt innehållet och tjockleken är jämfört med hur lång tid det tar att läsa den. Intressanta böcker är svåra att lägga ifrån sig och om det inte vore för en enda sak hade jag inget att invända mot men… texten är så förbannat liten!

Två nya böcker av Stephen King under 2014

Faktum är att jag aldrig har läst någon hel bok av Stephen King. Några enstaka noveller har det blivit men inte många. Delvis beror detta förstås på min tidigare motvilja mot det skrivna ordet som sådant men också att jag efter att faktiskt har plöjt igenom ett par noveller inte gillat vad jag har läst. Det där kräver kanske lite utveckling, det är inte det att jag har något emot de historier jag har tagit del av, det är själva språkbruket som inte har passat mig. Dock håller jag just nu på The Shining, den svenska översättningen förstås – Varsel. Vi får väl se om jag ändrar uppfattning eller inte.

I vilket falla som helst så rapporteras det ny att skräckmästaren ska komma med inte en utan två nya böcker i år. Som en nybörjarförfattare är det inte utan att jag känner lite avund. Inte på Stephen Kings framgångar. Utan på att han har möjlighet att lägga så mycket tid till att skriva. Två böcker på cirka 500 sidor vardera tar ju trots allt ett tag att skriva och skriva om, och skriva om…

Hur som helst så rör det sig om en kriminalroman betitla Mr. Mercedes och en mer traditionell Stephen King-skräckis Revival. Om de kommer att översättas till svenska har jag ingen aning om men jag utgår från att det blir fallet. Nedan följer de bilder jag har hittat. Jag påstår inte att dessa är de slutgiltiga omslagsbilderna men jag slänger med dem ändå.

Povel Ramel – Min Ordkynniga Penna

Utgiven av: Bra Böcker

ISBN: Saknas

Min tidigare erfarenhet av Povel Ramel har förstås varit hans visor och sånger men även diktsamlingen Lingonben som jag tidigare har skrivit om här på bloggen. När jag införskaffade den här boken trodde jag väl att det var ytterligare en diktsamling men riktigt så är det inte. Det finns visserligen några immade rader här och där men mestadels handlar det om små historier. Historierna i sig kanske inte är något märkvärdigt, själva berättelserna så att säga. Det är hur de är berättade som är det intressanta!

Jag älskar Povel Ramels språkbruk! Han har ett sätt att skriva (och framföra sina texter) som känns ålderdomligt men ändå fräscht och på pricken. Han blandar in ord som inte är av dena världen och böjningsformer som tycks vara hopknåpade under mycken möda vid skrivbordet, som saknar motstycke!

Det är alltså ingen underdrift att jag kände mig ytterst road av den här boken, som dessutom överraskade mig med sitt innehåll. Självklart lutar det mesta åt humorns håll och det gör inte det hela sämre. Jag vet ärligt talat inte om det skulle göra någon skillnad om det var allvarsamt men det synes mig lite märkligt att läsa allvarsamma texter av Povel Ramel. Tänk dig en deckare som avhandlar det ena bestialiska mordet efter det andra, skrivet av Povel Ramel? Inte för att mannen skulle ha något problem med fantasin, det tror jag inte. Men jag känner inte att språkbruket skulle passa för ett sådant ändamål. Som det är nu är det perfekt avvägt mellan små lustiga historier, rimmade dikter och lite fyndigheter också.

På det hela taget gick det väldigt fort att ta sig igenom boken. Den mäter ungefär 220 sidor och består mestadels av små korta historier, de flesta har en kort läsängd på några få minuter. Genomsnittet kanske är 5-6 sidor, det är svårt att säga. Endast någon enstaka historia var jag tvungen att dela upp på flera lästillfällen men det var verkligen inga problem att hålla den röda tråden intakt i alla fall.

Nu måste jag snoka reda på mer med Povel Ramel!

Robert Louis Stevenson – Dr Jekyll och Mr Hyde

Översättning: Sam J. Lundwall

Utgiven av: Bra Böcker

ISBN: Saknas

Som autodidakt filmvetare känner jag naturligtvis till den här historien sedan tidigare. Den förekommer i en mängd filmer, både under eget namn och som inspirationskälla. Det är också sannolikt så, att den även varit inspirationskälla för oändligt många författare genom åren. Det är en historia som ligger på gränsen till att finnas i folksjälen och tillhöra var mans allmänbildning egentligen. Få är de som inte känner till historien på ett sätt eller ett annat.

I vårt tidevarv tror jag dock att det är filmatiseringarna som är det mest bildande. Boken i all ära men läser folk verkligen sådant här numera. Tittar jag runt omkring mig är det modernare historier av modernare författare folk läser. Några få sneglar på Edgar Allen Poe och HP Lovecraft men det är inte många i jämförelsen. Det är lite synd att man tar de här berättelserna för givet och inte ger sig tid till en förstahandsupplevelse med dem. För min egen del kan jag säga att jag ändrade min uppfattning en smula när jag läste boken. Min mening hade tidigare varit att Dr Jekyll experimenterade för att utplåna ondskan ur människan och på så sätt råkat koncentrera den i sitt alter ego Mr Hyde.

Jag inser här att det inte är riktigt så historien berättas. Det är visserligen frågan om experiment och det är frågan om att Mr Hyde saknar den nyansering Dr Jekyll har till sina medmänniskor. Men jag tolkar det snarare som att Jekyll har hittat ett sätt att släppa loss den innersta essensen hos människan; befriat den från överjaget.

Vi ska vara medvetna om att första upplagan av boken kom ut 1886. Att den här översättningen är betydligt nyare förändrar inte det faktum att författaren tassar som katten kring het gröt och inte ger oss några påståenden rakt på sak. Som jag ser det är detta enbart positivt. Det innebär nämligen att man får tänka lite själv och inte få fakta som inte går att tolka nedkörda i halsen. Det blir helt enkelt en mer levande och själfull berättelse på så vis. Det vore lite stelt om författaren hela tiden talade om hur saker och ting förhöll sig utan möjlighet till tolkning.

Boken innehåller också novellen Markheim, en berättelse som jag inte hade hört talas om. Den är allt igenom ganska gruvlig och är en god följeslagare till Dr Jekyll och Mr Hyde. I Markheim konfronteras huvudpersonen med sitt eget samvet, eller om det är djävulen, i samband med ett våldsdåd. Den är inte många sidor lång och kommer väl i skuggan av personlighetsklyvningshistorien med Jekyll och Hyde men klart värdig att ingå i boken.

Allt som allt är boken runt 120 sidor så det går ganska fort att ta sig igenom den. Kapitlen är inte särskilt långa så den som, liksom jag, gillar att läsa några sidor vid sänggåendet har inga problem att hitta lämpliga ställen i texten för paus. Det finns helt enkelt ingen ursäkt att inte ta sig ann denna klassiker!

Giorgio Faletti – Jag är Gud

Översättning: Johanns Hedenberg

Utgiven av: Bazar Förlag

ISBN: 9789170282119

Jag ska villigt erkänna att det var boken titel som fick mig tillräckligt intresserad för att välja den. Megalomanism är tämligen intressant och jag trodde att jag skulle kunna få mitt lystmäte tillgodosett med den här bokens påstående titel. Jag menar, vem vill vara Napoleon när man kan vara Gud?

Själv inledningen borgar för att det skulle kunna utvecklas åt rätt håll men snart inser man att det inte är frågan om några djuplodade analyser utan en ganska ordinär kriminalroman. Fast om den är ordinär eller inte kanske jag inte kan avgöra då det faktiskt är första gången jag ger mig på en sådan i den här bloggen. Jag minns i alla fall inte någon annan i skrivandets stund, om man inte räknar med Sir Arthur Conan Doyles skriverier om Sherlock Holmes. Där har jag åtminstone skrivit om En Studie i Rött och i min ungdom läste jag alla novellerna och romanerna.

Det hela börjar i alla fall med en mordfallsutredning som sedan får fler och större ringar på vattnet. Det visar sig vara mer komplicerat än vad man först hade kunnat ana och polisen som utreder fallet får oväntad hjälp av en journalist (som dock har en egen agenda och motiv för att utreda fallet). Persongalleriet funkar bra tycker jag. Det är inte så att jag ser varenda detalj av deras personer framför mig men det händer tillräckligt mycket utanför själva grundhandlingen för att det ska kännas som riktiga personer. Det finns helt klart substans och bakgrundhistoria att ta del av.

Men ska jag vara riktigt ärlig så tycker jag att händelserna tar sig lite långsamt fram. Jag hade gärna sett ett något högre tempo. Jag hade också gärna sett att upplösningen var lite mer komplicerad än vad den till slut visar sig vara. Med det menar jag inte att jag kunde räkna ut vem mördare var långt i förväg, för den detaljen kändes oerhört dold in i det sista, utan bara att man kunde ha bjudit på en lite mer invecklad förklaring. Jag blev lite besviken över just detta men det är väl inget att hänga läpp över antar jag.

Berättelsen vara i drygt 400 sidor och då ingår det också lite tacksamhet framåt slutet. Författaren tackar de som gjort det möjligt att skriva boken etc. det vanliga dravlet skulle man kunna säga. Annars består boken av tre delar samt en prolog. Det jobbiga med den är att det ibland förekommer ganska långa passager med kursiv stil som ska föreställa tankar eller preteritum. Jag tyckte också till en början att meningsbyggnationerna var lite svåra att hänga med i. Detta berodde inte på några syftningstokigheter eller så, det kändes bara som att den målande prosan fick ett lite för stort utrymme jämfört med den egentliga berättelsen.

Med facit i hand är det dock inget jag ångrar att jag tog mig tid att läsa. Det är inte det bästa jag har läst men heller inte det sämsta. Det finns en oerhörd egenvinning i att utöka sin referensram med en kriminalroman men det är inte riktigt detsamma som att ta del av en fullfjädrad klassiker!