Povel Ramel – Min Ordkynniga Penna

Utgiven av: Bra Böcker

ISBN: Saknas

Min tidigare erfarenhet av Povel Ramel har förstås varit hans visor och sånger men även diktsamlingen Lingonben som jag tidigare har skrivit om här på bloggen. När jag införskaffade den här boken trodde jag väl att det var ytterligare en diktsamling men riktigt så är det inte. Det finns visserligen några immade rader här och där men mestadels handlar det om små historier. Historierna i sig kanske inte är något märkvärdigt, själva berättelserna så att säga. Det är hur de är berättade som är det intressanta!

Jag älskar Povel Ramels språkbruk! Han har ett sätt att skriva (och framföra sina texter) som känns ålderdomligt men ändå fräscht och på pricken. Han blandar in ord som inte är av dena världen och böjningsformer som tycks vara hopknåpade under mycken möda vid skrivbordet, som saknar motstycke!

Det är alltså ingen underdrift att jag kände mig ytterst road av den här boken, som dessutom överraskade mig med sitt innehåll. Självklart lutar det mesta åt humorns håll och det gör inte det hela sämre. Jag vet ärligt talat inte om det skulle göra någon skillnad om det var allvarsamt men det synes mig lite märkligt att läsa allvarsamma texter av Povel Ramel. Tänk dig en deckare som avhandlar det ena bestialiska mordet efter det andra, skrivet av Povel Ramel? Inte för att mannen skulle ha något problem med fantasin, det tror jag inte. Men jag känner inte att språkbruket skulle passa för ett sådant ändamål. Som det är nu är det perfekt avvägt mellan små lustiga historier, rimmade dikter och lite fyndigheter också.

På det hela taget gick det väldigt fort att ta sig igenom boken. Den mäter ungefär 220 sidor och består mestadels av små korta historier, de flesta har en kort läsängd på några få minuter. Genomsnittet kanske är 5-6 sidor, det är svårt att säga. Endast någon enstaka historia var jag tvungen att dela upp på flera lästillfällen men det var verkligen inga problem att hålla den röda tråden intakt i alla fall.

Nu måste jag snoka reda på mer med Povel Ramel!

Robert Louis Stevenson – Dr Jekyll och Mr Hyde

Översättning: Sam J. Lundwall

Utgiven av: Bra Böcker

ISBN: Saknas

Som autodidakt filmvetare känner jag naturligtvis till den här historien sedan tidigare. Den förekommer i en mängd filmer, både under eget namn och som inspirationskälla. Det är också sannolikt så, att den även varit inspirationskälla för oändligt många författare genom åren. Det är en historia som ligger på gränsen till att finnas i folksjälen och tillhöra var mans allmänbildning egentligen. Få är de som inte känner till historien på ett sätt eller ett annat.

I vårt tidevarv tror jag dock att det är filmatiseringarna som är det mest bildande. Boken i all ära men läser folk verkligen sådant här numera. Tittar jag runt omkring mig är det modernare historier av modernare författare folk läser. Några få sneglar på Edgar Allen Poe och HP Lovecraft men det är inte många i jämförelsen. Det är lite synd att man tar de här berättelserna för givet och inte ger sig tid till en förstahandsupplevelse med dem. För min egen del kan jag säga att jag ändrade min uppfattning en smula när jag läste boken. Min mening hade tidigare varit att Dr Jekyll experimenterade för att utplåna ondskan ur människan och på så sätt råkat koncentrera den i sitt alter ego Mr Hyde.

Jag inser här att det inte är riktigt så historien berättas. Det är visserligen frågan om experiment och det är frågan om att Mr Hyde saknar den nyansering Dr Jekyll har till sina medmänniskor. Men jag tolkar det snarare som att Jekyll har hittat ett sätt att släppa loss den innersta essensen hos människan; befriat den från överjaget.

Vi ska vara medvetna om att första upplagan av boken kom ut 1886. Att den här översättningen är betydligt nyare förändrar inte det faktum att författaren tassar som katten kring het gröt och inte ger oss några påståenden rakt på sak. Som jag ser det är detta enbart positivt. Det innebär nämligen att man får tänka lite själv och inte få fakta som inte går att tolka nedkörda i halsen. Det blir helt enkelt en mer levande och själfull berättelse på så vis. Det vore lite stelt om författaren hela tiden talade om hur saker och ting förhöll sig utan möjlighet till tolkning.

Boken innehåller också novellen Markheim, en berättelse som jag inte hade hört talas om. Den är allt igenom ganska gruvlig och är en god följeslagare till Dr Jekyll och Mr Hyde. I Markheim konfronteras huvudpersonen med sitt eget samvet, eller om det är djävulen, i samband med ett våldsdåd. Den är inte många sidor lång och kommer väl i skuggan av personlighetsklyvningshistorien med Jekyll och Hyde men klart värdig att ingå i boken.

Allt som allt är boken runt 120 sidor så det går ganska fort att ta sig igenom den. Kapitlen är inte särskilt långa så den som, liksom jag, gillar att läsa några sidor vid sänggåendet har inga problem att hitta lämpliga ställen i texten för paus. Det finns helt enkelt ingen ursäkt att inte ta sig ann denna klassiker!

Giorgio Faletti – Jag är Gud

Översättning: Johanns Hedenberg

Utgiven av: Bazar Förlag

ISBN: 9789170282119

Jag ska villigt erkänna att det var boken titel som fick mig tillräckligt intresserad för att välja den. Megalomanism är tämligen intressant och jag trodde att jag skulle kunna få mitt lystmäte tillgodosett med den här bokens påstående titel. Jag menar, vem vill vara Napoleon när man kan vara Gud?

Själv inledningen borgar för att det skulle kunna utvecklas åt rätt håll men snart inser man att det inte är frågan om några djuplodade analyser utan en ganska ordinär kriminalroman. Fast om den är ordinär eller inte kanske jag inte kan avgöra då det faktiskt är första gången jag ger mig på en sådan i den här bloggen. Jag minns i alla fall inte någon annan i skrivandets stund, om man inte räknar med Sir Arthur Conan Doyles skriverier om Sherlock Holmes. Där har jag åtminstone skrivit om En Studie i Rött och i min ungdom läste jag alla novellerna och romanerna.

Det hela börjar i alla fall med en mordfallsutredning som sedan får fler och större ringar på vattnet. Det visar sig vara mer komplicerat än vad man först hade kunnat ana och polisen som utreder fallet får oväntad hjälp av en journalist (som dock har en egen agenda och motiv för att utreda fallet). Persongalleriet funkar bra tycker jag. Det är inte så att jag ser varenda detalj av deras personer framför mig men det händer tillräckligt mycket utanför själva grundhandlingen för att det ska kännas som riktiga personer. Det finns helt klart substans och bakgrundhistoria att ta del av.

Men ska jag vara riktigt ärlig så tycker jag att händelserna tar sig lite långsamt fram. Jag hade gärna sett ett något högre tempo. Jag hade också gärna sett att upplösningen var lite mer komplicerad än vad den till slut visar sig vara. Med det menar jag inte att jag kunde räkna ut vem mördare var långt i förväg, för den detaljen kändes oerhört dold in i det sista, utan bara att man kunde ha bjudit på en lite mer invecklad förklaring. Jag blev lite besviken över just detta men det är väl inget att hänga läpp över antar jag.

Berättelsen vara i drygt 400 sidor och då ingår det också lite tacksamhet framåt slutet. Författaren tackar de som gjort det möjligt att skriva boken etc. det vanliga dravlet skulle man kunna säga. Annars består boken av tre delar samt en prolog. Det jobbiga med den är att det ibland förekommer ganska långa passager med kursiv stil som ska föreställa tankar eller preteritum. Jag tyckte också till en början att meningsbyggnationerna var lite svåra att hänga med i. Detta berodde inte på några syftningstokigheter eller så, det kändes bara som att den målande prosan fick ett lite för stort utrymme jämfört med den egentliga berättelsen.

Med facit i hand är det dock inget jag ångrar att jag tog mig tid att läsa. Det är inte det bästa jag har läst men heller inte det sämsta. Det finns en oerhörd egenvinning i att utöka sin referensram med en kriminalroman men det är inte riktigt detsamma som att ta del av en fullfjädrad klassiker!