Mitt år – 2013 – med litteraturen!

Till att börja men måste jag erkänna att jag inte i mina vildaste fantasier kunnat tro att jag skulle läsa och skriva om så mycket böcker som det har blivit sedan jag startade den här bloggen. Jag är glad att jag äntligen kommit ut ur garderoben och blivit en fullfjädrad bokmal. Det som främst har varit mitt intresse, allt sedan starten, har varit klassikerna. Min ambition har alltid varit att fylla på med recensioner och tankar av de stora verken allteftersom. Det som ställer till problem – angenäma problem förstås, är de recensionsexemplar som dyker upp och som av naturliga skäl måste prioriteras framför all annan litteratur. Men recensionsexemplar eller inte så tänkte jag sammanfatta mitt år – 2013 – med litteraturen!

Jag har gått igenom några faktaböcker under året som gått, det är inte så många och det är förstås också av betydelse vad man räknar som fakta. Är Fredrik Lindströms JordensSmartaste Ord fakta? Det är utan tvekan en bok som behandlar språket på ett synnerligen intressant sätt. Jag har sedan tidigare också begagnat mig av hans bok Världens Dåligaste Språk och den här följde precis samma mönster. Mycket intressant!

Man kan också fråga sig om huruvida filosofin i 100 Stora Tänkare eller Tomas Gunnarssons instruktioner i Att Överlista Jante räknas som fakta. Hur är det med Fulcanellis KatedralernasMysterium? En alkemisk bok som jag hade svårt att tränga innanför skalet på. Är Bengt Sändhs skriverier om sina eskapader med Cornelis Vreeswijk – Cornelis i Mitt Minne fakta? Vad är egentligen fakta? Är doktorsavhandlingen Skräckskönt, i vilken jag fann mig själv citerad två gånger fakta? Kanske inte… Men visst är en biografisk bok om Metallica så nära fakta man kan komma?

Hur är det med klassikerna då? Jodå, några stycken har det allt blivit. Jag har läst De TreMusketörerna och Lars Görlings 491. Tack vare Vertigo Förlag har jag också fått möjlighet att läsa och recensera ett par riktiga pärlor som jag uppskattade mycket. Dels Gabrielle Wittkops Nekrofilen som verkligen inte passar alla och dels Octave Mirbaeus Lidandets Lustgård som kan benämnas med ungefär samma epitet. Båda var böcker som passade min makabra och morbida smak som handen i handsken.

Jag har också hunnit med Carolina Gynnings första bok, efter Ego Girl och Ego Woman förstås – Laura: Flickan från Havet. Jag har läst Povel Ramels samlade dikter i boken Lingonben och Michael Fauns högst märkliga noveller på engelska i Six Pack o’ Strange Tales. PÅ tal om engelska så har jag också påbörjat en egen översättning av Cindy L Hutchins The Fall and the Door men jag törs inte lova något färdigdatum för den. Vi får se helt enkelt.

Något som har slagit mig under året är att jag finner stor förtjusning i dystopier. Två har jag hunnit med. Båda från svenska okända författare. De är i alla fall okända för mig! Det rör sig om Love Kölle och KJ Larsson som skrivit Galtmannen respektive Xlos Delden. Båda mycket märkliga historier. Märklig var förstås också KG Johanssons Samvetsmakaren, men eftersom det rör sig om en mer eller mindre regelrätt science fiction roman är det inte så konstig att det som sker sker – kanske.

Slutligen hann jag med ytterligare en novellsamling. Den här gången i form av små brev. Göran Andreassons lilla JagMigMitt.com. Sannolikt hinner jag inte med mer i år. Men 19 böcker på ett år varav en eller ett par riktiga tegelstenar får jag vara nöjd med. Det innebär 0,36 bok per vecka även om det förstås är lite klumpigt att räkna på det sättet.

God Jul alla!

Daniel Dellamorte & Tobias Petterson – Violent Italy

Det här är egentligen en ganska gammal text som ursprungligen publicerades på annan plats. När jag gick igenom mina gömmor insåg jag att det naturligtvis passar bättre här!

Utgiven av: Tamara Press

ISBN: 91-974334-0-3

Språk: Engelska

Författaren heter Daniel Dellamorte och gjorde sin nuna känd för några år sedan genom att medverka i dokusåpa Baren. Redan då talades det om hans filmkännedom och hans dödsmetal. Nåja, boken gavs ut 2002 och är ett samarbete med Tobias Petterson.

Kanske är boken intressantast för oss som redan har en viss kännedom om dess ämne - incredible exploitation cinema. Bokens titel har redan skvallrat om vart vi ska bege oss för att få vårt lystmäte av dessa extrema filmer mättat.

Men som jag sa så tror jag att man har mest utbyte av boken om man kan en del sen innan, har vissa fundamentala kunskaper om de olika genrerna som beskrivs i boken. För det är precis vad boken går ut på, den beskriver kortfattat 8 subgenres, deras uppkomst och historia samt vad som är karakteristisk för just den genren.

1. Mondo film
2. Spaghetti Western
3. The Giallo
4. Crime film
5. Cannibal film
6. Terror film
7. Nazi Film
8. Nunspoitation film

Som ni ser så handlar det om extrema genrer som ofta var väldigt kortlivade och där det gjordes mycket få filmer som passar in på Dellamortes definition. T.ex. så skriver han att det bara gjordes 7 riktigt kannibalfilmer och när man tänker efter kan det faktiskt ligga nånting i det! Här använder han t.ex. exemplet Zombie Holocaust som han anser vara en hybrid mellan zombiefilm och kannibalfilm och därigenom diskvalificeras. Man kan inte annat än att hålla med.

Faran som jag ser med boken är att om man är ovan vid filmtypen som beskrivs och inte har tillräckliga egna referensramar, genom att t.ex. ha sett mycket i genren, kan det kännas som ett oändligt uppräknande av filmtitlar, regissörer och årtal.

På det hela taget skulle jag rekommendera boken till den som vill fördjupa sitt filmkunnande och känna en större förståelse för varför saker och ting ser ut som de gör i det mytomspunna landet Italien – boken är på engelska.

Göran Andreasson – Jagmigmitt.com

Utgiven av: Mammaskeppet

ISBN: 978-91-87507-44-1

I förordet talar Göran Andreasson om att han har samlat texterna i boken från sin sajt jagmigmitt.com. Det är alltså brevskrivare som skrivit till sajten och berättat sina historier som han sedan har samlat. Vidare påstår han att han har samlat de som på något sätt har påverkat honom och det är väl isig en bra ambition! Huruvida det verkligen finns en hemsida och några brevskrivare kan man fundera över. I mitt huvud får jag inte riktigt till det. Jag tycker mer det känns som en novellsamling där illusionen att det skulle vara olika författare som har skrivit de olika berättelserna är tydlig. Det vill säga att jag inte tycker att det är så pass stor språklig skillnad mellan dem att det är ställt bortom allt tvivel att det är olika brevskrivare det verkligen handlar om. Dessutom är det samma typ av felaktigt utsatt kommatering och särskrivning i flera av texterna. Det kanske främst är ett sättningsfel i och för sig men ändå något som gör att jag håller det för sannolikt att det är en och samma upphovsman bakom alla berättelserna.

Visserligen finns det lite olika sätt att behandla historierna på. De är skrivna ur lite olika perspektiv. Vissa mer talspråkiga och vissa rent av nästan på dialekt, eller åtminstone med fokus på ett talfel som en av karaktärerna i berättelsen lidet av. Hon kan nämligen inte säga bokstaven ”R”. Det blir lite svårt att läsa det när alla ”R” är utbytta på ”J” och talspråket dessutom är synnerligen närvarande. Som om inte det vore nog är det till och med så att det förekommer en del engelska i just denna berättelse.

Boken är ungefär 340 sidor lång och innehåller 18 berättelser om jag räknar rätt. Krasst räknat skulle detta innebära ett genomsnitt på nästan 19 sidor per berättelse men så statiskt är det förstås inte. Några av dem har nog ungefär den längden medan ett par at riktigt långa och några endast ett par sidor långa. Illusionen av brev går väl lite förlorad när man närmar sig 50-60 sidor eller ännu mer. Jag tror att det är någon som är upp emot 100 faktiskt. Men de ger å andra sidan de bästa berättelserna. De som håller endast ett par sidor är mest trovärdiga men hinner inte utveckla någon egentlig dramatik.

Det går fort att läsa boken! Det är också praktiskt om man har begränsat med tid eftersom man kan plöja både en och två av de kortare texterna på en medellång lunchrast utan problem. De längsta texterna tar förstås längre tid och där finns dessutom det angenäma problemet att det är ont om ställen som ämnar sig bra för en paus. Man vill gärna läsa färdigt livsödena helt enkelt.

I efterordet, för det finns ett sådant också, finns en ledtråd till hur det egentligen ligger till med brevskrivandet. Det står att ingen nu levande människa ska belastas med vad som står skrivet i boken, sant eller osant. Vidare står där också några krumelurer som ifrågasätter sanningen, eller vårt sätt att förhålla oss till den. Det är som jag alltid brukar säga – sanningen är subjektiv, den absoluta sanningen finns inte!

KG Johansson – Samvetsmakaren

Utgiven av: Wela Förlag

ISBN: 978-91-86081-74

Min första tanke var att lite skämtsamt börja den här recensionen med hur mycket boken väger istället för att tala om hur många sidor den innehåller. Det är nämligen något av en tegelsten och jag ser nu, med tanke på när jag senaste skrev i bloggen att det har tagit ganska lång tid att läsa den! Men jag överger tanken på vikt, jag orkar inte väga den. Jag nöjer mig med att konstatera att den är ungefär 700 sidor lång och egentligen är tre böcker, en trilogi.

Att det är tre böcker i en trilogi är inget som märks egentligen eftersom berättelsen flyter på oavsett om det är nytt styck, nytt kapitel eller ny bok. Det är inte tre olika vinklar på samma berättelse som man kanske skulle kunna tro utan en enda lång berättelse.

När jag läser böcker av KG Johansson, det har blivit några stycken nu, väntar jag mig att jag ska hitta musikaliska termer och referenser. En professor i rockmusik måste ju trots allt visa att han fortfarande vet var skåpet ska stå. Och jodå, det kommer! I den här boken talar han om olika variationer av skalor. Om det är Doriskt och Lydisk eller Frygiskt och Lokriskt han jämför kan vi lämna därhän, iakttagelsen är att han inte kan låta bli musikaliska referenser och fackuttryck. Jag lägger förstås ingen värdering i det utan nöjer man med att konstatera min upptäckt! Dessutom ska jag erkänna att jag inte riktigt kan särskilja de olika variationerna utan facit…

Själva historien är en framtidsberättelse om ett samhälle som styrs av tre olika ”myndigheter” – Kyrkan, Marknaden och Imperiet. Kyrkan har egentligen ingen trosuppfattning, åtminstone ingen genomgående sådan. Alla religioner ryms i samma kyrka och kyrkans roll är heller inte att vara religiös, åtminstone inte som man först tänker dig det. Snarare är det de som ska balansera krafterna mellan Marknaden och imperiet. Samtidigt är det också imperiets sak att balansera Kyrkan och Marknaden. Var och en av de tre ”myndigheterna” har sina egna intressen och vår huvudperson – Aly Zoeker, har ett långt äventyr framför sig. Universum är på väg att utplånas och det tycks bara vara han som har förutsättningarna att förändra framtiden.

I denna framtid ä människorna utrustade med något som väl närmast kan jämföras med vår tids internet, fast det är interagerat i kroppen. Det finns många sätt att använda detta när på och det är också fullt möjligt att genom avancerade tekniker smitta detta när med virus, eller nanovirus som man kallar det för. Tvärs igenom hela den fantasifulla berättelsen är det hela tiden givna paralleller till vår egen verklighet. Jag kan självklart inte vara säker på min sak men jag känner det ganska uppenbart var för problem med dagens samhälle som KG egentligen skriver om, eller åtminstone drar sin inspiration till berättelsen ifrån. Det är helt klart en Science Fiction berättelse men det finns kara kopplingar till vår egen värld!

Eftersom boken, eller böckerna om man nu vill kalla dem för det, är så lång(a) tenderar tempot att bli lite långsamt. Och det hände faktiskt vid några tillfällen att jag tappade fokus och inte gick vidare i texten på några dagar. Jag läser inte speciellt fort men nu fick jag slåss mot att jag inte riktigt orkade plocka upp boken varje dag heller. Och det berodde inte på dess vikt även om det faktiskt känns i armarna att ligga på rygg i sängen och läsa den här kolossen!

Ett tag trodde jag att den aldrig skulle ta slut. Ja, eller rättare sagt, det är klart att texten tar slut någon gång, men den avslutande sensmoral eller vad man ska kalla det, som jag från början anade tycktes aldrig komma. Det tycktes mig som att historien bara fortsatte och fortsatte och aldrig ville stanna upp och ta slut. Hela tiden vädes det nya saker in i handling så att man inte riktigt vart det skulle ta vägen till slut. Det var faktiskt inte förrän i de två eller tre sista kapitlen som jag började märka att det fanns en upplösning på det hela. Den var kanske inte riktigt som jag trodde och det kräver sin man att greppa slutsymboliken. Jag tyckte inte det var enkelt att sätta mig in i de sista sidorna men det betyder ju å andra sidan också att jag fick mig en intellektuell utmaning av den.

Så nackdelen är att det är en lång och långsam bok medan fördelen är att man får lön för mödan när man börjar närma sig slutet. Jag gillar den, men jag vill helst undvika den här typen av tegelstenar på ett tag nu…

Du kan köpa boken på:

CDON

Adlibris

Bokus

Mick Wall – Metallica, Terapi, Droger och Rock 'n' Roll

Översättning: Manne Svensson

Utgiven av: Månpocket

ISBN: 978-91-7232-256-1

Det här är rockbiografin som får alla andra att blekna! Jag har förstås inte läst – alla – andra rockbiografier men av de jag har läst är det här konungen! Det låter som en klyscha men det var faktiskt svårt att lägga ifrån sig den. Mina kvällssessioner med boken sträckte ut sig till mer än de några få sidor de brukar bli innan ögonen går i kors. Till och med när jag var alldeles uttröttad redan innan fick jag ny energi av att läsa den här boken.

Vad är så bra med den och hur skiljer den sig från andra rockbiografier? Först av allt handlar den om ett band som inget annat – Metallica! Även om man inte är intresserad av just det bandet är det skrivet på ett sådant sätt att det alltid finns något nytt att förtälja. Men det som framförallt gör de knappt 500 sidorna till en sådan fröjd är djupet i berättelsen. Det är inte bara en biografi över Metallica, om något annat band eller artist nämns i förbifarten så får vi massor av bakgrundsinformation till dem också.

Det är en bok som innehåller massor av fakta från tidigaste tiden med Dave Mustaine och Ron McGovney, från tiden med Cliff Burton, Jason Newsted och Robert Trujillo. Samt naturligtvis även utförlig historik över Kirk Hammet, James Hetfield och Lars Ulrich förstås. Det är en hel del som är gammal skåpmat för ett fan som jag, men det är också en hel del som är nytt för mig och som jag inte kände till sedan tidigare. Framför allt när det gäller karriärval och hur drivande Lars Ulrich trots allt har varit genom hela Metallicas karriär, motpolen till den tillbakadragne och nästan introverte James Hetfield. Vi får veta vad som har drivet dem att bli de som de är idag och vi får så pass mycket historik att vi fårstår varför deras personligheter har utvecklats åt det håll som de faktiskt har.

Vi tar oss också igenom alla skivorna och analys varför de låter som de gör, vilken inverkar Cliff Burton hade på bandet, till och med långt efter sin död och hur de förändrades efter succéalbumet som bär bandets namn men som allmänt kallas ”The Black Album”. Här är det frågan om en hel del subjektiva åsikter från författaren och det är också här åsikterna kan gå isär. Det är fakta att albumen låter på ett visst sätt men om de är bra eller inte tycker jag kanske inte att man borde inkludera i en biografi som denna. Författaren tycker att vissa låttitlar är tramsiga och vissa album dåliga. Han har till exempel inget till övers för …and Justice For All som jag personligen tycker är ett av de bästa med bandet. Låt vara att det inte finns någon bas på det, det är bra, långa och komplicerade låtar som tilltalar. Men tydligen inte Mick Wall… Man får gärna ha olika åsikter, det är till och med en nödvändighet för utveckling men man bör inte skriva om dem som om de vore vedertagen sanning, då sparkar jag bakåt även om boken i övrigt är en riktig toppbok.

Jag är heller inte särskilt överens med honom om den genre han använder för att beskriva musiken. Enligt boken, och Mick Wall, är de två första plattorna – Kill ’Em All och Ride the Lightning Thrashalbum medan Master of Puppets utvecklats till att bli något mer. Det tycker inte jag. Min uppfattning är snarare att de första två är speed metal album medan Master of Puppets för första gången förflyttade Metallica till thrashgenren. Inte för att det egentligen har någon betydelse vad man kallar musikstilen för och alldeles oavsett mina invändningar mot boken var det den i särklass intressantaste rockbiografin jag hittills har läst! 

Rekommenderas till ALLA!

Michael Faun – Six Pack o’ Strange Tales

Utgiven av: Sigill Förlag

Språk: Engelska

ISBN: 978-91-980831-2-5

Vi ska inte skräda orden. Vi ska inte hymla och hyckla. Det är i alla fall min åsikt och med det sagt kan jag konstatera att jag hade fruktansvärt svårt för den här boken. Jag tror inte att det är det engelska språket som krånglar till det men tanken att det är för målande skrivet slår mig. Det är lite för mycket prosa för historiernas eget bästa så att säga. Ska sanningen fram så har jag, precis efter att jag har läst ut den inte särskilt många minnen av någon av de sex historierna. Eller sju som det egentligen är eftersom det också finns en bonusberättelse med i boken.

Det är ganska korta noveller men det hindrar inte att jag fick kämpa för att ta mig igenom dem. Jag förstår mig inte riktigt på Michael Fauns sätt att skriva. Visserligen gillar jag krångliga meningsbyggnationer, jag skriver ju ofta själv så, men jag får inget sammanhang i det han skriver. Kanske beror det på att ämnena är så udda att det är svårt att relatera till dem?

Det är som sagt korta noveller och ibland är de till och med uppdelade i delar eller kapitel. Lite onödigt kan jag tycka men det påverkar pausmöjligheterna i positivt i hög grad. Själva boken rymmer endast 88 sidor så det borde inte ta särskilt lång tid att ta sig igenom den egentligen. Men ett veckor blev det för min del, på tok för länge för en bok av den här tjockleken. Det här var inget för mig…

Ozzy som Doktor!

Jag har länge planerat att införskaffa boken om Ozzy men det har liksom inte riktigt blivit av. Nu råkade jag springa förbi där här boken… Jag bläddrade lite i den och den verkar hysteriskt kul!

Love Kölle – Galtmannen

Utgiven av: Sigill Förlag

ISBN: 978-91-980831-0-1

Vid första anblicken är Galtmannen in onekligen en framtidsdystopisk roman. Men efter att ha läst den från pärm till pärm står det också klart att författaren hade något att säga med boken. Teorin att vi behöver våldet som finns omkring oss bli tydlig, i synnerhet eftersom författaren också nämner det i efterordet till boken. Och ju fler sidor man bläddrar desto skarpare blir samhällskritiken.

Den börjar lite smått med att befästa vilken tid och plats vi befinner oss i. Det är en hel del sex och eftersom man har lagt in en värld av mer eller mindre robotliknande sexslavar i handlingen kan man ta ut svängarna totalt. Det finns inget som håller tillbaka eftersom det handlar om cyborgs egentligen. Inte kan man väl begå några moraliska klavertramp emot dessa varelser, som är konstgjorda och inte ens lever? I bokens värld är de visserligen inte utan känslor och ”stänger ned” om man behandlar dem för sadistiskt. Det är för övrigt huvudpersonens uppgift att ”laga” dessa. Det vill säga, förse de utbrända knulldockorna med nya uppgifter, radera de hemskaste upplevelserna från deras minnesbank.

Love Kölle har lyckats utmärkt med att ge en kropp och själ åt huvudpersonen. Alla andra också för den delen men boken berättas ur första persons synvinkel och i jag form. Det är viktigt att vi har bilden fullständigt klar för oss med vad det är vi ska sympatisera med. Eller om det nu inte är sympati det är frågan om. För min egen del kan jag onekligen känna igen mig!

Huvudpersonen – Wolfgang – får en dag nog av allt och börjar planera att förstöra världen. Han begår några riktigt grova och depraverade mord som genast hamnar på löpsedlarna och som flitigt visas i nyhetssändningarna i TV. Detta är det värld vi enligt författaren behöver! Vi ryggar kanske tillbaka men vi står likväl där snällt och tar emot nästa gång det händer något bedrövligt i världen. Jag tror faktiskt han har rätt, vi kan helt enkelt inte blicka bort från det otäcka. Gjorde vi det skulle vi heller inte kunna uppskatta allt det sköna som finns i världen.

Nu vet jag inte om det är fallet i just den här berättelsen, för det mesta är rätt nattsvart faktiskt. Men vi ska också komma ihåg att berättelsen berättas utifrån en persons perspektiv. Det mesta av tiden i alla fall.

När jag trodde att jag hade ett antal sidor kvar av berättelsen tar den ganska abrupt slut. Författaren skriver ett efterord om vad han egentligen hade för avsikt med boken och sen är det slut… Fast inte riktigt. Efter följer något så ovanligt – för en bok – som extramaterial! Detta består i några fragment som skulle kunnat inkorporerats i själva berättelsen om man hade önskat. Varför man har valt att lägga dem lite utanför vet jag inte. De är fyra till antalet och får väl, eftersom de ligger utanför, betraktas som fristående noveller. Men med klar anknytning till bokens övriga innehåll.

Jag gillar den! Jag hade gärna sett att man hade svävat ut lite mer när det gäller våldet. Boken är klart välskriven och jag gillar språkbruket som känns påläst och expressivt. Jag får känslan av att det inte är en bok skriven av en författare utan av den huvudperson som står som berättare. I alla fall ända tills jag har läst de avslutande novellerna. De är skrivna i ungefär samma struktur vilket inte borde vara fallet om huvudpersonen i huvudberättelsen var unik i sitt sätt att beskriva situationerna. Men det där är en petitess.

Införskaffat!

Samlingen är kompletterad med Polaren Cornelis! Undrar när jag ska hinna med att sätta tänderna i den! Tänk att jag var så motsträvig litteraturen i så många år. Jag hade ju kunnat vara riktigt beläst vid det här laget om syndaren bara inte hade vaknat så sent…

Det kom en bok på posten...

Först blev jag lite ställd men när jag hade öppnat brevet gick det upp ett liljeholmens. Tack så mycket, DU som skickade den!

Just nu läser jag…

…Galtmannen!

Sigill förlag är en relativt ny aktör och snart kommer jag att skriva om deras första utgivna bok här. Jag har än så länge hunnit ett par kapitel in och det är, så att säga, en annorlunda läsupplevelse! 

Lars Görling – 491

Utgiven av: Albert Bonniers Förlag

ISBN: Saknas

Egentligen visste jag ingenting om den här boken mer än att den ska ha orsakat rabalder när den kom på 60-talet. Fast det kan å andra sidan vara den filmatiserade versionen jag tänker på. Hur som helst blev jag till en början förvånad över språkbruket. Jag som, på senare tid, har läst en del översättningar av franska böcker, från början skrivna för ett par hundra år sedan, är van vid en annan typ av språkbruk. Det här kändes lite barnsligare helt enkelt. Inte lika mustigt kan man säga. Men det har å andra sidan sin förklaring. Snabbt insåg jag att det sätt som boken berättas är helt perfekt för ändamålet. Huvudpersonen är en ungdomsbrottsling, eller i alla fall bråkstake som hamnar på ett center med andra i hans situation. Språket är på pricken som jag tänker mig ungdomsspråket bland den typen av människor på 50-talet när boken utspelas.

Jag fick lära mig att bokens titel har något bibliskt över sig då det tydligen finns något i denna böckernas bok som säger att man inte ska förlåta sju gånger sju gånger utan sjuttio gånger sju gånger! Det blir en jäkla massa gånger men ändå inte riktigt lika många som bokens titel, något är alltså oförlåtligt enligt författaren! Vägen går käpprakt utför även om den ibland tar sig lite omvägar. Ju längre man kommer i texten desto värre blir det som försiggår kan man säga. Man slås av påhittigheten i ”hyssen” och av den ständigt eskalerande fientligheten mot samhälleliga värderingar. Det finns en klockren terminologi över slanguttryck som passar väl in i helheten.

Ju längre man kommer in i historien desto intressantare blir den. Man är helt enkelt intresserad av hur det kommer att gå med Nisse, som är huvudpersonen, Pyret, Egon, och alla de andra som bor på boendet. Den riktiga sensmoralen vet jag inte riktigt om jag kan sätta fingret på, om det är det där sista oförlåtliga. Och i så fall vem som inte förlåter vem. Det känns som att samhället har betydligt lättare för att förlåta än vad ungdomsbrottslingarna har sinsemellan. Det finns helt enkelt oskrivna lagar man inte får bryta, tjuvarnas heder.

Boken är kapitelindelad men det finns inga siffror som indikerar dem och det är också ganska långa delar innan det blir naturligt stop. Detta ökar trovärdigheten för berättelsen som alltså är berättad av en av ungdomsbrottslingarna i preteritum. Det är också en historia som egentligen inte tar sig ett slut utan fortsätter även efter att boken är slut. Med det menar jag att det inte finns någon egentlig slutpoäng eller slutplädering. Boken slutar lika plötsligt som den började, det är helt enkelt en ögonblicksbild över händelserna som Nisse uppfattade dem just då. Detaljskärpan är stor men prosan är inte vidare poetisk, som sig bör alltså!

Det tog mig ett tag innan jag riktigt kom in i boken men när jag väl hade fastnat var det inga problem att hålla intresset uppe. Den här utgåvan innehåller inga förkortade sammandrag och har ungefär 260 sidor mellan pärmarna. Eftersom språket är lite tidstypiskt är det ibland lite jobbigt att få flyt i det men på det hela taget är jag nöjd med min investering! Det är trots allt ett stycke klassisk kultkultur och väl värt att stoltsera i hyllan med!

Douglas Adams: Liftarens Guide till Galaxen

Jag hade bestämt för mig att jag hade lagt upp den här recensionen, men jag hittar den inte...

Översättning: Thomas Tidholm

Utgiven av: Ponto Pocket

ISBN: 978-91-86587-21-5

Jag har tidigare bekantat mig med den här historien i filmen från 2005 och BBC:s serie från 1981. Själva handlingen var således inte ny för mig på något sätt. Men eftersom det sägs att boken alltid är bättre än filmen gav jag den en chans. Mina förväntningar var en rejäl tegelsten som skulle ta ganska lång tid att ta sig igenom med oräkneliga paragrafer av byråkratiska utläggningar. Min förvåning var därför stor när jag höll en pocket som var lite mer än 1 cm tjock i handen! Förvisso innehåller denna bara den första delen av bokserien (en serie om totalt sex böcker om man räknar ”Och en grej till” som skrevs av Eion Colfer efter Douglas Adams död 2001).

                                                               

Språkbruket i boken är onekligen underhållande! Det är upplyftande utläggningar om än det ena än det andra och om det mest oviktiga bagateller. Åtminstone det som till synes vore bagateller, i bokens värld är dessa de mest intressanta och viktiga beståndsdelarna. Det är en fullständigt absurd historia som har ofattbart osannolika kopplingar till verkligheten. Är inte det här ironi och satir så vet jag inte vad som är?

Boken är, trots invecklade resonemang, mycket lättläst och läser sig nästan på helt och hållet egen hand. Man är kanske inte alltid så intresserad av vad som ska hända härnäst, det är inte den typen av historia, men det är så pass underhållande att man gärna läser några sidor till – och några till… De invecklade resonemangen är uttryckta på ett sådant sätt att de är underfundiga samtidigt som de är väldigt talande. Vad har man till exempel för nytta av att veta att svaret är 42 om man inte vet vad frågan är?

Jag ser fram emot att läsa resterande delar i trilogin. Jodå, Ni läste rätt! Det här är en trilogi i fem delar (sex om man räknar in ”Och en grej till” vilket jag kommer att göra). Bara ett så osannolikt påstående gör ju att böckerna förtjänar att stå i bokhyllan!

Adlibris

Bokus

När läste du en doktorsavhandling senast? Jonas Danielsson – Skräckskönt

Utgiven av: Bokförlaget H:ström – Text och Kultur

ISBN: 978-91-7327-184-4

Jag brukar vanligtvis inte läsa doktorsavhandlingar, eller ens akademiska utredningar överhuvudtaget men när jag fick nys om den här var jag helt enkelt tvungen. Det är ett allmänt känt faktum att det jag egentligen brinner för är just skräckfilm även om jag på senare år börjat intressera mig, och skriva om andra saker också. Alltså införskaffades boken. Den fick dock ligga ett tag eftersom jag kände att det fanns annat som jag behövde prioritera. Recensionsexemplar sända av förlag har liksom alltid förtur, det jag skaffar mig på egen hand får helt enkelt vänta.

Det jag hade förväntat mig var väl ganska svårläst text med tanke på de erfarenheter jag har av akademiska skrifter sedan tidigare. Men faktiskt inte! Det är tämligen lättförståligt tvärs igenom hela boken. Det är klart att det ligger i sakens natur att andra ord än vad som normalt används i talspråket finns med för att beskriva olika förhållanden. Dessutom är det väl brukligt att man definierar mer allmänna ord till att betyda något mer specifikt när det gäller en avhandling av det här slaget.

Jonas Danielsson

Men det känns lite konstigt att skriva om den, att recensera den. Ska jag tycka till om vad jag tycker om en doktorsavhandling? Det känns nästan lite förmätet… Naturligtvis kan jag ha åsikter om hur det är skrivet, själva språket, men kanske inte innehållet i någon större mån och i synnerhet inte de slutsatser som Jonas Danielsson kommer fram till. Det vill säga, om jag hade protesterat. Men det gör jag inte. Som brukare av skräckfilm, termen som Danielsson använder, känns slutledningarna helt och hållet givna. Jag kan tänka mig att det vore svårare att ta till sig en del av innehållet om man inte vore i kretsarna själv så att säga.

Med andra ord vill jag påstå att det är en mycket fängslade bok. Om kärleken till groteska filmer – en etnologisk studie är undertiteln och det är precis det som det handlar om. Det är fångslande läsning men egentligen inget nytt, det allra mesta är ganska naturligt om man själv är brukare. Det skriver nog alla skräckfilmsfantaster under på, men problemet är att få ut det i skrift och dessutom underbygga sina argument med referenser. Det är ju det vetenskaplig litteratur går ut på i mångt och mycket, att hänvisa till vad andra har skrivit. Hade jag haft tid, obegränsat med tid kanske, skulle jag gärna gå igenom all den källitteratur som finns listad för det är ett mycket intressant ämne. Men den tiden har jag inte. Kanske kommer jag att plocka guldkornen någon gång framöver men mer lär det inte bli – tyvärr.

I avdelningen skryt kan jag tillägga att jag blev positivt överraskad av att upptäcka att jag faktiskt blivit citerad i boken också. Två recensioner som jag har skrivit finns representerade i form av utdrag, som för att illustrera en tes. Det är inte annat än att jag känner mig lite stolt över det! Så  är du intresserad av vetenskapliga texter som handlar om film, skräckfilm i synnerhet så rekommenderar jag denna varmt.

Fulcanelli – Katedralernas Mysterium

Översättning: Kjell Lekeby

Utgiven av: Vertigo Förlag

ISBN: 9789186567088

Jag skulle vilja säga att förorden, det är flera stycken, är ovärderliga när det gäller den här boken. Hade det inte varit för dem hade jag inte haft en aning om vad det var för en bok men nu får man reda på att det är ett centralt alkemiskt verk som dessutom är tämligen mytomspunnet. I synnerhet gäller detta författaren som är helt okänd. Teorier om hens verkliga identitet finns men inga riktiga bevis för att det skulle förhålla sig på det ena eller det andra sättet existerar. Det finns också i vanlig ordning, när det gäller sådana här verk, efterord och analyser av innehållet som otvivelaktigt kan vara till gagn för den som söker tillgodogöra sig innehållet på det sätt som avsetts.

Själv kan jag inte påstå att min kunskap ökade nämnvärt. Det är naturligtvis inte för att jag skulle vara extra påläst inom alkemin utan snarare att det som skriv går över mitt förstånd. Jag kan förstås tillgodogöra mig bilder och beskrivningarna av dem. Det kan till och med vara intressant att ta del av symbolvärden och liknande, men det går lite för långt. Ungefär på varje sida finns det omfattande fotnoter och referenser till helt andra verk och författare. Och skulle det inte råka finnas det på någon enstaka sida så är det terminologi på latin att ta del av. Och som inte det vore nog ska det mesta ändå utläsas som något slags kod. Jag ska ärligt säga att efter att ha ägnat ett par veckor åt att läsa igenom boken så fattar jag ingenting. Åtminstone inte om man ska se det som alkemisk litteratur.

Det jag kan få ut av boken är jämföranden av olika katedralers konsthantverk. Om det sen egentligen finns något samband där eller om allt bara är en enda stor konspirationsteori (jodå, tanken slog mig flera gånger), är en helt annan sak. Hos mig kommer boken att ingå i min samling av Vertigos böcker, det är ungeför den enda glädje jag har av den. Det är otvivelaktigt en vacker bok så den gör dig fint i bokhyllan dit den nu ska förpassas att samla damm…

Octave Mirbeau – Lidandets Lustgård

Översättning: Hans Johansson

Utgiven av: Vertigo Förlag

ISBN: 9789186567071

När man läser recension av tunga klassiska verk verkar det alltid som att recensenten har en oefterhärmlig insikt i referensverken och således kan dra paralleller till författarens hela livsverk. Denna förmåga har inte jag eftersom jag inte är insatt i de flesta författares samlade författarflora. Det jag istället kan göra är att beskriva det jag har läst så målande som möjligt och dra mina egna slutsatser utifrån vad som faktiskt står mellan pärmarna.

Octave Mirbeau

Då boken, som ingår i Vertigo Förlags Erotiska Klassiker, berör sadistiska och masochistiska ämnen kan jag trots allt göra viss jämförelser med en annan författare som jag har lite kött på benen av, nämligen Markis De Sade. Det är helt klart liknande ämnen som berörs men där Markis De Sade skriver rakt ut vad det är för perversiteter som försiggår beskriver Mirbeau tortyren på ett mycket mer subtilt och poetiskt sätt. Innehållet kan sägas vara lika på sitt sätt men uttrycket är ett helt annat. Det känns heller inte som att poängen här är att chockera sin samtid i samma utsträckning som jag upplever Markis De Sade. Litteraturforskarna får gärna rätta mig om jag har fel här men till syvende och sist är var och en den bäste av tolkare av texten man får framför sig och den intention författaren hade.

Hade boken varit skriven idag hade den säkerligen varit mera politiskt inkorrekt än vad jag uppfattar den som nu. Det beror inte på att det finns en uppenbar avsky mot samhällsstrukturerna, där tortyren och andra ogärningar får anses vara metaforer för det som sker runt omkring i världen. Där döden hela tiden jämförs med kärleken, där allting sker i ett enda kretslopp. Säkerligen var det ett betydligt mera överraskande språkbruk att ta del av när boken skrevs 1899. Eller rättare sagt, inte språkbruket så mycket som innehållet. Jag har i och för sig ingen aning om hur den erotiska litteraturen såg ut vid den här tiden. Nej, det jag tänker på som politiskt inkorrekt anno 2013 är snarare hur man benämner och beskriver svarta. Att man använder N-ordet är kanske inte så märkligt, men att man inte ens i döden kan jämställas med den vite mannen beskrivs på ett ganska ohyggligt sätt.

Ska vi tala om erotik i största allmänhet så är jag inte av uppfattningen att det handlar om ett verk som genererar erektioner och lubrikationer sida upp och sida ner. Det är allt för subtilt även om man skulle ha en inskränkt böjelse för sadomasochism. Istället bör man beundra de formuleringar och tankar som författaren präntat ned. Det mesta av boken utspelar sig i den så kallade Lidandets Lustgård, en mycket vacker plats där de värsta tortyrscener man kan tänka sig utspelas (den som har läst Markis De Sade kanske kan tänka sig mer). Det blir ett slags dualism där allt det vackra blir fult och allt det fula blir vackert. Jag är inte säker på vad som är vad till slut faktiskt.

Hur som helst. Sidantalet är 252 sidor och det tar inte särskilt många dagar att läsa boken. Den är, i sina bästa stunder, så intressant att det helt enkelt inte går att lägga ifrån sig den utan vidare. Den är smart skriven på det sättet att när man tror att man kan ta en paus, att bara läsa färdigt sidan först, så händer det något som man måste få reda på först. Likaså gäller detta kapitlen, när det ena tar slut så finns det en så stark cliffhanger att man bara måste få veta lite till. Sin fulla prakt når boken efter lite bakgrundshistoria, efter det är man helt fast i de sinnrika beskrivningarna av gudomlig ondska och fasansfull godhet. Vertigo Förlag har gjort det igen!

Nyheter: Kommande biografi om Eddie Meduza!

(Privat bild)

Jag vill inte påstå att jag älskar allt som kom från den här "specielle" artisten. Men att han har gjort ett avtryck i den svenska folksjälen är svårt att argumentera emot! Jag ser verkligen fram emot vad det kan bli av det här. Tills vidare rekommenderar jag den här dokumentären. 

Infogar pressrealesen nedan.

Eddie Meduza – Den officiella biografin 

Eddie Meduzas släktingar ger ut den auktoriserade, ocensurerade Eddiebiografin på Kalla Kulor Förlag.

Errol Leonard Norstedt, mer känd som Eddie Meduza, var en stridbar, originell, produktiv och provocerande underhållare som efter nästan tre decennier som artist rycktes ifrån oss en januaridag 2002. Hans artistgärning omfattar mer än 900 låtar inspelade under ett stort antal alias, inte sällan utgivna i små serier på egenproducerade kassetter.

Våren 2014 publiceras den officiella biografin om detta fenomen. Författare är Errols syster Maritza Johansson, hans sambo Leila Bergendahl och Börge Lundgren (Börge Lundgren är en pseudonym för författaren, tillika Eddie Meduza-fanet, Börge Hellström och reportagejournalisten Theodor Lundgren).

                                                                 ---

– Det är många som frågar oss om vem han egentligen var och intresset verkar växa för varje år, förklarar Leila Bergendahl. Därför vill vi ge ut den fullständiga biografin där allt, från barndomen till de sista åren, är med. Att samarbeta med rutinerade Theo inom ramen för Kalla Kulor Förlag känns jättebra och vi ser fram emot att alla fans får möjlighet att ta del av den sanna insiderskildringen.

– Errol var otroligt folkkär, konstaterar Theodor Lundgren. Jag ser det som ett hedersuppdrag att få dokumentera en artistgärning som betytt, och betyder än i dag, så mycket för så många.

Biografin publiceras i maj 2014 och kommer att finnas överallt där böcker säljs.

Fredriks Lindström – Jordens Smartaste Ord

Utgiven av: Albert Bonniers Förlag

ISBN: 978-91-0-058036-8

Det här är helt klart en naturlig fortsättning på Fredrik Lindströms första språkbok Världens Dåligaste Språk och den fortsätter på i princip samma spår. Fredrik resonerar kring språket med knivskarp logik och det märks tydligt att han har kunskapen att utveckla de teorier boken framlägger. Det bor en språkforskare i honom och detta skulle man kunna säga utan att vara det minsta insatt i vad han tidigare gjort. Det märks på meningsbyggnationer och resonemang helt enkelt. Det är mycket utvecklingar från ordens tidigaste betydelse till vad de senare har kommit att betyda och det är dissekeringar av sammansatta ord för att nå pudelns kärna.

Fredrik Lindström

Men det är inte bara informativt, det är oerhört underhållande också. Jag kommer på mig själv med att skratta högt flera gånger av Lindströms resonemang och de slutledningar han gör. Inte för att de är löjeväckande utan snarare för att de besitter en hög halt briljans. Denna underhållningsfaktor gör också att det går förvånansvärt fort att ta sig igenom de drygt 250 sidorna boken består av. Man kan helt enkelt inte slita sig och det är inte förrän ögonlocken verkligen sluter sig på kvällen som man kan lägga ifrån sig den, det vill säga om man företrädesvis läser innan sömnen faller in.

Den fortsätter också lite på samma linje som den förra boken – Världens Dåligaste Språk, och konstaterar att det egentligen inte finns något som är rätt och fel men att det är att föredra om man kan bli förstådd. Språket utvecklas mest av de som ännu ej behärskar det till fullo (läs: barn) och det är stor skillnad på tidningssvenska och annat skrivet språk. Det berättas också en del om talspråk och man får sig en hel del historik till livs. Jag älskar helt enkelt boken!

Skulle man säga något negativt så skulle det vara att den faktiskt inte är riktigt lika underhållande hela vägen. Den första halvan eller två tredjedelarna är klart bäst och varför vet jag faktiskt inte. Kanske beror det på att Fredrik Lindström sedan kommer in på avdelningen ’fula ord’, ett intressant ämne utan tvekan, men när Lindström refererar till Magnus Ljung och Svordomsboken, som jag faktiskt har läst känns det inte lika originellt längre. Jag känner redan till resonemangen från Magnus Ljung och det blir lite av en upprepning för mig. Naturligtvis är även de andra delarna av boken hänvisningar till andra men det blir inte lika påtagligt som när man redan har läst vederbörande.

Men nu handlar det inte bara om språket faktiskt, det är också en bok om olika företeelser. Det är svårt att ge exempel på detta eftersom allt är skicklig hopvävt och svårt att dela från vartannat men jag kan säga att det avslutande kapitlet som tar upp varför det inte finns några Damer och Herrar längre sträcker sig långt bortom det språkliga. Eller också gör det inte det eftersom vår uppfattning av orden också speglar ordens betydelse. Det är en lång historian, läs boken så får du se!

Bengt Sändh – Cornelis i mitt minne

Utgiven av: Big Bok

ISBN: 9789185499328

Det här är i särklass den roligaste bok jag har läst om Cornelis Vreeswijk. Jag har visserligen inte läst så mycket och så där rysligt mycket finns det väl heller inte att tillgå men den här känns mycket ärligare och mindre politiskt korrekt än de andra. Bengt Sändh gör heller inte anspråk på att det ska vara en biografi i vanlig mening och resonerar som så att det behöver man inte skriva om, för det finns redan andra som har gjort det! Det finns diskografier och biografier som beskriver honom nästan från födseln och åtminstone fram till hans död.

Till skillnad från dem är det här en serie självupplevda händelser som redogörs. För min egen del fick jag en mycket större inblick i personen Cornelis efter den här boken. Anekdoter som roar väldeliga men som också målar upp en bild av hur han egentligen var utanför scenen. Nu har man förstås inget annat att gå på än att Bengt Sändh påstår att det han skriver är sant men min uppfattning om författarens integritet på det planet är bergfast. Är det någon som inte skulle hyckla så är det just Bengt Sändh!

Och på tal om det så är det ju inte bara en bok där man får krypa under skinnet en smula på Cornelis. Eftersom Bengt och Cornelis var kollegor vid tiden när det begav sig får man förstås en hel del information om Bengt själv också, det är alltid trevligt och det torde finnas betydligt färre skrifter om denne mans trubadurskap än om Cornelis dylika! Detta innebär förstås också att man får sig lite till livs om flera personer som också umgicks i samma kretsar. Finn Zetterholm, som Bengt Sändh gjort ett par skivor tillsammans med, till exempel några gånger. Självklart har ”Skepparn” Cervin en självklar plats då vispråmen Storken är central i berättelsens begynnelse.

Men det utelämnas också sådan som vi kanske inte har någon större glädje av att veta. Sådant som avslöjar prekära situationer och liknande för tredje man. Jag är visserligen nyfiken på dessa utelämnade namn men samtidigt tycker jag att det är helt rätt att de får förbli anonyma. Sprit och amfetamin är ett ämne som är närvarande nästan hela tiden. I synnerhet det förstnämnda och jag kan tala om att det är inga små mängder alkohol som det talas om! Det är inte undra på att det gick åt helvete med levern.

Det är en synnerligen lättläst bok. Den är skriven på ett ganska rättfram språk men innehåller stundom lite ovanliga, eller gammaldags ord. Personligen tycker jag bara att det är charmigt, det ger en äkta känsla av Bengt Sändh som väl alltid har uttryckt sig lite speciellt i sina visor. Jag tror det tog mig två dagar att läsa ut boken, det var svårt att lägga ifrån sig den och den är inte särskilt tjock heller. Det är runt 150 sidor mellan pärmarna och i och med att det oftast är ganska korta händelser som beskrivs är det faktiskt en del blansksidor i den också. Varje nytt kapitel startas på udda sidor, alltså till höger på ett nytt uppslag.

Jag rekommenderar boken starkt, enda nackdelen med den är att den är så svår att hitta…

KJ Larsson – Xlos Delden

Utgiven av: Wela Förlag

ISBN: 978-91-86081-71-3

Alltså, mer obegriplig titel får man väl leta efter? Jag älskar den! Det finns ingen anledning att ge några onödiga ledtrådar i bokens titel om vad vi ska få ta del av. Mer än att det är en hel okänd resa vi ger oss ut på förstås.

Att förklara bokens handling är faktiskt lite problematiskt. Den handlar om Xlos, som vid tilldelningen av kroppar fick en kontorsslav som han verkligen inte trivs med. Eller rättare sagt, han trivs inte med den fysiska existensen överhuvudtaget! Allt han vill är egentligen att ta sig tillbaka till Delden, platsen där allting började, platsen där inga fysiska kroppar behövs. Måste han trots allt stanna i en fysisk kropp vill han helst av allt bli en fisk som får simma i korallreven.

Allt härstammar alltså från en plats, eller dimension där kroppar inte existerar. Det är bara själar om vi ska uttrycka det enkelt, som tagit över kropparna på jorden för att deras ondskefulle ledare bestämde det. Man får säga att det är dystopiskt uttryckt men det är inte allt. Det är också fantastiskt surrealistiskt och bisarrt alltihop.

Ska sanningen fram så fann jag de första hundra sidorna, ungefär en tredjedel av boken innehåll, som oerhört lättläst och jag hungrade hela tiden efter mer fast jag egentligen inte orkade ta till mig mer. Beskrivningarna av hur världen fungerar var skrivna med en sådan cynism att de tilltalade mig. Skulle någon intaga föda så handlade det om utfodring. Hela tiden kunde man hitta sådana omskrivningar. Inga krusiduller, bara cynism deluxe!

Detta håller väl i och för sig i sig, men jag känner att fokus flyttas lite efter den inledande tredjedelen. Kanske är det för att man blir så van vid uttrycken men jag tror det är att det faktiskt börjar infinna sig en handling i boken också. Det är nämligen inte bara så att Xlo vill bli en fisk bland korallreven, han vill också finna sin själsfrände – Xmo, som han separerades ifrån vid tilldelningen av kroppar. Mycket av de resterande två tredjedelarna ägnas åt detta, dock inte utan att ironin avstannar i handling. Det är bara den språkliga cynismen som jag upplever förändrad.

Länge trodde jag att jag hade gåtans lösning i min hand. Snart kom jag fram till att jag hade helt fel, vilket föranledde mig att formulera en ny teori som sedermera också kunde vederläggas osv. om och om igen. Detta pågick till en punkt där jag trodde att historien faktiskt inte skulle få ett slut eller upplösning men jag måste upplysa om att så absolut inte är fallet! Faktum är att spänningen hålls intakt intill sista meningen! Och vilken mening sen, ren och skär briljans!

Cindy L. Hutchins – The Fall and the Door

A Triangelus Press Publication

ISBN: 978-1480004641

In English below.

Jag har last böcker på engelska for men aldrig när jag har planerat att recensera dem, det är första gången. Det är också första gången jag läser en e-bok och det gör att de blir en lite annorlunda approach till det hela. Det påverkar väl inte själva läsbarheten som sådan men eftersom det är en bok där man presenterar karaktärerna i början kunde jag inte bara bläddra tillbaka och uppdatera mitt minne hur enkelt som helst om vem av dem som hade vilket specifikt kännetecken. En läsplatta funkar inte riktigt så, åtminstone inte den jag fick tag i…

Men vi lämnar det. Det är många namn att hålla reda på och det är inte en av mina starkare sidor. Handlingen kretsar kring några änglar och några demoner. Jag känner till en del av dem sedan tidigare, de flesta faktiskt. Jag kan inte säga att jag känner till alla deras kännetecken men teologiska berättelser är alltid intressanta. Jag menar inte att det är en bok som talar om för dig vad du ska göra med ditt liv (eller är det precis vad det är!), det är snarare en historia om kriget mellan Himlens änglar och Helvetes demoner. Det är många handlingar som är sammanvävda och som bara väntar på att avslöjas. Hutchins låter oss dock vänta till det sista möjliga ögonblicket och håller oss på sträckbänken ända fram till slutet.

Jag var lite nervös för att språket skulle vara allt för avancerat för att jag skulle kunna tillgodogöra mig boken när jag började. Men så är det inte alls, det är skrivet på ganska lätt engelska och när jag läste kände jag ett kall av att översätta boken till svenska. Jag tror inte att det borde vara så svårt för mig. Den har omkring 500 sidor men jag är osäker på hur mycket det motsvarar i en ”riktigt” bok. Några passager är skrivna på mera poetisk engelska men ord som kanske inte är de vanligaste för en utlänning, det vill säga icke amerikan. Detta skulle kunna vara ett problem men samtidigt är det dessa passager som jag gillar bäst i boken. Det är här man hittar det metaforiska eller kanske till och med semimetaforiska berättandet. Det är i alla fall så jag tolkar det hela. Det är berättat ur flera olika synvinklar men jag tror inte man kan säga att någon av dem är mer korrekt än någon annan. Jag tror heller inte att det finns något sätt att säga vilken som är huvudkaraktären i berättelsen. Som ni förstår finns det många olika och alla är lika viktiga för handlingen. Ärkeängeln Gabriel är förstås mäktig, men det är å andra sidan den fallna Lucifer också. Vi har utvalda människor, Gud själv, Beelzebub, Belial, Mikael, Uriel, besatta människor och till och med änglar med minnesförlust…

Slutligen måste jag påtala att det här bara är den första i en serie om tre böcker – en trilogi. På de sista sidorna påstås att nästa del – What Child, snart ska komma. Jag ser fram emot den!

----

I have read books written in English before bur this is the first time I do so with the intent to review what I read. It’s also the first time I read an e-book which presented a different approach to it all. It may not affect the actual text but the reading experience in a wider sense to be sure. I won’t rant so much about it but since there’s a short presentation of the book character in the beginning I couldn’t just turn back the pages and check which of the them that had a specific trait. The eReader just doesn’t work that way, at least mine didn’t…

But let’s leave that now! There are a lot of names to keep track of. That´s not one of my stronger suits. The story revolves around a bunch of Angels and Demons, I know some of them before – most of them actually, but I can’t say I know all of their key significant traits. But reading about theological matters is very interesting. But don’t think this is a book that tell you what to do with your life (well, maybe it actually is!) it’s a story about the war between the angels in Heaven and the demons in Hell. There are lots of different plots woven together just waiting to be reveled. Hutchins lets us what for it until the last possible moment though, she keep up the tension to the very end.

I was afraid that I would have a hard time with the language when I started this task but on the contrary, it’s written in a very easy going English. When I read it I feel an urge to translate it into Swedish, which is my first language. It wouldn’t be too hard I think! The e-book has about 500 pages but I´m not sure how much that would be if this were a “real” book but it went fairly fast. There are some passages that are written in a more poetic kind of English though, with words that aren’t the most common ones for a foreigner. These might present a problem but on the other hand, these passages are the most enjoyable in the book for me. It’s where the most of the story is told by metaphors, or semi metaphors maybe. That’s how interpret it anyway. There are several different views from which the story is told and I don’t think you can say either one of them is the correct one. In the same way I don’t think there’s a way to tell which character that’s really the main character. There’s a wide range of them as you see and each and every one of them is equally important for the plot! The Arch angel Gabriel is mighty to be sure, but so is the fallen one – Lucifer. Then we have chosen humans, God himself, Beelzebub, Belial, Michael, Uriel, possessed humans and even angels with amnesia…

Finally I must say that this is only the first of a trilogy of books. It’s stated in the final pages that the next one – What Child, is coming soon. I look forward for it!

Nyheter: Cathi Unsworth - WEIRDO - från Kalla Kulor förlag!

Synopsis: För tjugo år sedan dömdes den femton-åriga skolflickan Corrine Woodrow för det bestialiska mordet på en klasskamrat. Men nya dna-bevis antyder att Corrine inte var ensam om dådet, och privat-utredaren Sean Ward reser till den lilla staden Ernemouth för att undersöka fallet. Det Sean möter är en brittisk småstad full av hemligheter, människor som tiger och svart magi. Till sin hjälp har han Francesca, den lokala tidningens chefredaktör, och tillsammans försöker de ta reda på. Men stadens makthavare gillar inte deras rotande och motarbetar dem i det tysta. Sean och Francesca inser snart att det finns människor som inte skyr några medel för att dölja sanningen och ju närmare gåtans lösning de kommer desto större blir faran för deras egna liv.

Cathi Unsworth är författare, journalist och redaktör och hon bor och arbetar i London. Hon började sin karriär på det legendariska musikmagasinet Sounds vid 19 års ålder. Sedan dess har hon arbetat som journalist och redaktör på flera andra musik-, film- och konsttidningar, bland annat Bizarre, Melody Maker, Mojo, Uncut, Volume och Deadline.  on har tidigare skrivit både romaner och punk noir noveller, bland annat den kritikerrosade Pad Benny Blues. Hon deltar ofta i spoken word-arrangemang och har haft flera framträdanden där hennes texter ackompanjeras av musik och ljudeffekter.